- Du skulle varit med på mötet, sa Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Man skulle trott att landets statsminister var upptagen av regeringsförhandling. Men en morgon denna veckan ville han tala om annat. Tyska språkets ställning, vad sägs om det?

I förra söndagens krönika hade jag noterat att Göran Persson vid de tyska socialdemokraternas valfinal läst upp sitt inlägg på hyfsad tyska. Det gick fram i tv-Aktuellt, publiken såg glatt överraskad ut.

- Du skulle varit med där i Westfalen-Halle, sa Persson nu efteråt.

Och så satt vi ett tag i telefon och talade om hur lätt räknade de svenska politiker är som kan ta sig fram på annat än engelska. I Perssons regeringskrets nämnde jag Kjell Larsson, miljöministern. Honom kunde man möta i Tyskland när han var utsänd av Palme, vi kom på partikongresser och genom muren till öst för kontakt med oppositionsfolk.

Nu kommer larm att unga svenskar läser allt mindre andra språk än engelska. Det handlar ju inte bara om att göra värdfolket på gott humör med deras eget språk. Man sumpar chansen att tränga in i nya världar, en annan kultur.

Och storpolitiskt: Bakom det som i den tyska valkampen kallats antiamerikanism ligger ofta språkligt-kulturella motsättningar. Långt före Irak-frågan hörde jag tyska diplomater klaga över hur amerikanerna klampar in och domderar i internationella sammanhang. Naturligtvis på sitt eget språk.

På Aftonbladets debattsida vädjade just Kjell Larsson till miljöpartisterna om fortsatt samarbete. I fredags svarade Maria Wetterstrand.

Det hade inte varit mer lättbegripligt om de skrivit på tyska.

Men jag vill inte fortsätta den socialdemokratiska nedlåtenheten mot miljöpartisterna för att de är små och amatöristiska.

Är inte alla väljare lika mycket värda?

Nu önskar jag att man visste mer särskilt om Peter Eriksson, den största Norrlandsbegåvningen sedan Thorbjörn Fälldin. Den ende miljöpartist vi alla känner är Per Gahrton. Men det är ju från längesen när vi kunde mötas i mörka barer.

Jag tillhörde inte dem som stod i kö för Noam Chomsky. Han verkar mest byta en amerikansk förenkling mot en annan. Det behöver man inte vara borgerlig för att tycka, i LO-tidningen kallar Erik Wijk Chomskys senaste böcker "en enda räcka upprepade ytligheter".

Själv har jag fastnat på Chomskys tes att diktaturer måste störtas inifrån, av folket - inte med våld utifrån. Hade man följt det rådet hade Hitler-diktaturen fortfarande varit kvar. När höga tyska militärer sent omsider tog mod till sig lyckades inte ens de spränga Hitler i luften.

Förgäves - berättas det - hade en internationell revolutionär gett de tyska motståndsmännen detta råd:

"Om ni inte kan skjuta Hitler så skjut Göring. Går inte det så ta Ribbentrop. Och klarar ni inte det så skjut första bästa general på gatan."

Jag läser hellre ett nytt skönlitterärt fynd: W G Sebald.

Sitt hela förnamn har han inte satt ut, jag visste först inte om han var tysk eller engelsk, hans texter blev jag tipsad om i amerikanska New Yorker. Men han var född i Tyskland och fortsatte skriva på tyska sedan han tidigt flyttat till England.

Det är både detaljskarpa och drömlika berättelser i gränslandet mellan reportage och fiktion. Ofta flyktingöden just från Hitler-åren. Till sist måste en judisk flykting drömma om "ett rike där ingenting hände, ty ingenting var honom så till den grad förhatligt som förehavanden, utvecklingar, tilldragelser, förändringar och begivenheter av vad slag som helst".

Den berättelsen finns i samlingen "Utvandrade" som nyligen kom på svenska. Sen fick Sebald ut den större anlagda "Austerlitz" innan han för ett år sen omkom i en bilolycka, ännu inte 60.

Så går det så fort man får en ny favorit. Man börjar önska sig ett rike där ingenting händer.

Dieter Strand