Nu ska Kristina grävas upp igen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tänk att kön är så viktigt att man kan gräva upp folk ur sina gravar en gång i århundradet, säger Eva Borgström, professor i litteraturvetenskap och genusforskare. Hon har kommit till bokmässan för att presentera antologin ”Makalösa kvinnor – könsöverskridare i myt och verklighet”.
Eva Borgström syftar på Drottning Kristina. Ända sedan Kristinas levnad har ryktena om hennes kön och sexualitet surrat. Hon har beskrivits som allt från lesbisk till karltokig till hermafrodit.
Kristina grävdes upp ur sin grav 1965. Då avvisades påståendet att hon till kroppen var en man, salufört av en svensk gynekolog och steriliseringsanhängare under biologismens 1930-tal. Men konstaterandet från 1965 räcker tydligen inte. Nu ska graven grävas upp igen. Det är dags för DNA-test.
”Makalösa kvinnor” är en spännande bok. Den låter oss möta historiska och mytologiska kvinnor som satte sig upp mot sin tids föreställningar om kön. De uppträdde som sjömän, soldater – från 800-talet talas det till och med om en kvinnlig påve! Spåren har nogsamt sopats igen av den patriarkala katolska kyrkan.
De var kvinnor som klädde sig i manskläder och som därmed provocerade. Som gjorde anspråk på en samhällelig status som individer av det andra (läs kvinnliga) könet inte ansågs ha rätt till.
Eva Borgströms läsning av Kristinas självbiografi visar en kvinna som fullkomligt struntade i normer om kön. Kristina skriver att hennes själ är ”helt manlig, liksom min övriga varelse”. Hon känner ”en oövervinnerlig motvilja för allt vad kvinnor tala om och göra”. Hon säger sig vara ”helt obekväm för alla kvinnliga handarbeten och sysslor”.
När utländska ambassadörer kom på besök stoltserade en ung Kristina med sin sängkamrat, den vackra Ebba Sparre. I självbiografin säger Kristina att hon inte ägnar sig åt sexuella lastbarheter med män, eftersom hennes stolthet skyddar henne från att underkasta sig någon. Heterosexualitet ser Kristina som en akt av över- och underordning.
”Hur skulle en stolt kvinna som Kristina, med makt över både andra och sig själv, kunna inlåta sig med en man på sådana villkor?” skriver Eva Borgström.
Fortfarande på 2000-talet är Kristinas könsöverskridande beteende sprängstoft. Hennes manliga beskrivning av sig själv förklaras med allt från biologi till att hon ville betona sin makt – mäktighet hör ju enligt traditionella könsroller samman med manlighet.
Eva Borgström går en annan väg. Hon hävdar helt sonika att Kristina beskrev sig som manlig för att hon faktiskt tyckte att hon var det: ”Kristina uppger att hon först inte ens förstod i hur hög grad hon bröt mot könsnormerna och att hon sedan inte iddes göra omaket att rätta sig.”
Sådana kvinnor hotar vårt samhälles föreställningar om makt och kön. De måste antingen tryckas ner eller grävas upp ur sina gravar. Om de lever sina liv i offentlighetens ljus ifrågasätts de hundratals år efter sin död. Se bara på Kristina.