Att Kristersson är usel kommer inte att räcka
Magdalena Andersson kan inte sitta på händerna
Resultaten i vårens stora partisympatiundersökning från SCB förvånar knappas någon. Opinionsundersökningar gör sällan det numer. Det finns massor med mätningar och sammanställningar, och de som håller hög kvalitet brukar peka åt samma håll.
Vi kunde alltså ana att stödet för regeringen faller. Särskilt illa går det för Ebba Busch och Johan Pehrson som båda skulle tvingas lämna riksdagen om SCB:s resultat hade varit valresultat.
Vi kunde också ana att det framför allt är Socialdemokraterna som går framåt. ”Bara ett parti ökar” skriver SCB själva i sitt pressmeddelande.
Politiska kommentatorer har under dagen tävlat i räkneexempel för att illustrera hur mycket som förändrats i svensk politik sedan valet för ett drygt halvår sedan.
Skulle få egen majoritet
Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna skulle få majoritet utan Centern. Det har inte hänt sedan 2014. Magdalena Andersson skulle ensam få tolv procentenheter fler röster än de tre regeringspartierna tillsammans. Och sedan valet har Socialdemokraterna vuxit med 8,3 procentenheter. Det är med god marginal mer än dubbelt så många väljare som Kristdemokraterna kan räkna med.
Ingen som följer svensk politik kan som sagt vara förvånad. Dels för att andra opinionsundersökningar redan pekat i precis den här riktningen. Men också därför att regeringen konsekvent har misslyckats i en mycket svår situation.
Svikna vallöften – bensinpriser och elstöd – i kombination med handfallenhet – Natoprocessen, kriminaliteten, välfärden och energipolitiken – har blivit Ulf Kristerssons signaturmelodi. I en tid när inflationen rusar, räntorna stiger och människor tömmer sina sparkonton är det inte vad väljarna förväntar sig av regeringen.
Duger inte att snubbla
Ulf Kristersson talar kavat om ett ”maratonlopp”, men inte heller en långdistanslöpare kan kosta på sig att snubbla hur många gånger som helst i starten.
Tobias Baudin och de socialdemokratiska valstrategerna har anledning att vara nöjda. Samtidigt är precis det kanske Magdalena Anderssons största problem. Ingen tror att det är socialdemokratiska förslag om skolmat under sommaren eller löftet om lite mer pengar till kommunerna som är hela orsaken till lyftet.
Det går bra för socialdemokraterna därför att motståndarna är så dåliga. Men att sitta på händerna och låta Tidöpartierna gräva ner sig räcker faktiskt inte.
Det svenska samhället står inför verkliga problem. Skolverket bekräftar att barnen äter mer i skolan. Bostadsbyggandet har tvärstannat. Energibrist hotar och klyftorna mellan rika och fattiga växer på alla områden.
Dessutom står kommunernas välfärd inför jättelika besparingar.
Läge för socialdemokratisk politik
Det är läge för socialdemokratisk politik. För omfördelning och en välfärd vi finansierar tillsammans. För gemensamma lösningar på gemensamma problem.
En sådan politik kommer inte av sig själv. Den förutsätter att den socialdemokratiska partiledningen vågar prioritera arbetet med konkreta förslag till förändring. Och att man törs tala om att det kommer att kräva att några betalar mer skatt.
Kristersson, Busch och Pehrson gör släta figurer just nu. Men valet 2026 kommer inte att handla om det. Det kommer att handla om framtiden. Det gör alla val.