När vi satte oss i Rosa Parks buss
Detroit är en annan del av USA, långt från städer med ordentliga centrum som New York eller Chicago. Här finns inga promenadstråk, bara motorvägar rakt igenom stan.
Saktar man in en aning hinner man se de slitna husen i city, några har brunnit för att invånarna helt enkelt tjuvkopplat elen. I Detroit lever mer än var fjärde invånare under fattigdomsgränsen. Åttio procent av invånarna i centrala Detroit är afroamerikaner. En gång flyttade de hit för att arbeta i bilindustrin. I dag har Detroit den näst högsta arbetslösheten i hela USA. Vägen in mot city är kantad av de övergivna fabrikerna.
Få människor rör sig inne i city, här råder gatans lag, den högsta brottsligheten i hela USA. Man kan se de fattigaste vänta på bussen medan alla andra kör förbi med noggrant låsta bildörrar. Förutom de slitna husen finns här några bankkontor, bilbolagens huvudkontor och så den gigantiska hockeyarenan.
74 procent av invånarna i Detroit röstade på Barack Obama.
Detroits bilindustri är i kris. Vad som än händer kommer staden alltid vara Motor Town, Motown. Här föddes soulmusiken. Kommer ni ihåg:
"Dancin' in Chicago (dancin' in the street)
Down in New Orleans (dancin' in the street)
In New York City
All we need is music, sweet music..."
Härom natten blev den gamla Motown-hiten verklighet. När Obamas seger stod klar dansade man i hela USA, "music everywhere". Låten sjöngs ursprungligen av Martha Reeves i Martha and the Vandellas.
67-åriga Martha Reeves sitter numera i Detroits stadsfullmäktige för demokraterna där hon slåss för att förbättra Detroits rykte. Hon tror på musikindustrins framtid.
Detroit har fortsatt att producera stora musiker: Iggy Pop, Madonna, Eminem och The White Stripes. Under senare år har Detroit blivit centrum för technomusiken med dj:s som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson. De började spela i de slutna kvarteren i centrala stan. I dag flyger Detroits dj:s jorden runt och drar tusentals unga till sina spelningar.
Delar av min familj bor i Detroit. Senast jag var där följde yngsta dottern med. Efter några dagar med familjen begav vi oss ut på en sightseeing som givetvis slutade på det stora bilmuseet. Det var rätt tråkigt faktiskt, ända tills vi hittade Rosa Parks buss.
Rosa Parks var en sömmerska som på väg hem från jobbet satte sig på en buss i Montgomery, Alabama, den första december 1955. När en vit man klev ombord vägrade hon att resa sig för honom, trots att lagen föreskrev att svarta skulle lämna företräde för vita.
Rosa Parks arresterades och dömdes för sitt brott. Det blev upptakten till en bojkott mot segregerande bussbolag. Eftersom 75 procent av passagerarna var afroamerikaner blev bojkotten till slut ett ekonomiskt hot mot bolagen. Den 381 dagar långa aktionen leddes av en ung baptistpastor som hette Martin Luther King. Den blev starten för den amerikanska medborgarrättsrörelsen som krävde lika rättigheter för svarta och vita.
Rosa Parks flyttade så småningom till Detroit och fick återupprättelse och en medalj av Bill Clinton innan hon dog 2005. Tänk er, tre år efter hennes död valde USA en afroamerikansk president.
Dottern och jag turades om att sitta på platsen där Rosa satt. Det var högtidligt. She was the mother of civil rights.