Varför är högerns satir bara tråkig?
Dörren till Serieteket på Kulturhuset är stängd och täckt med brun papp. Luften är torr och lätt, men i helgen kommer det vara varmt och syrefattigt när lokalerna fylls upp av besökare till Stockholms Internationella Seriefestival. Klirret från tallrikar och bestick i caféet kommer att överröstas av samtal om tecknade serier.
Det talas om en blomstrande serievåg, om att serier nu släpps in i finrummet och att några av serieskaparen Liv Strömqvist böcker till och med gjorts till kursmaterial på högskola. Kanske är vi mitt i seriernas guldålder, under bokmässan förra året slog serieförlagen försäljningsrekord.
Men det finns en blind fläck på seriekartan – högersatiren. Vissa serieskapare är naturligtvis höger – men de är inte roliga. För att ta reda på varför har jag gjort en ovetenskaplig undersökning bland redaktörer, bibliotekarier, professionella satirtecknare och amatörer.
Saknar humor
Serielegenden Rolf Claesson, grundare av serieförlagen Galago och Kartago svarar kort att högersatiren i Sverige knappt existerar. Det som slår en med högersatir är avsaknaden av distans och humor.
Varför?
Och varför kan de inte teckna?
Jag pratar men Patrik Schylström, bibliotekarie på Stockholms Stadsbibliotek.
“Det är problematiskt med högersatir över huvudtaget. När du satiriserar gör du det över sakernas tillstånd, skojar över en ordning som du inte gillar. Satiren vill göra upp med orättvisorna i det rådande läget, ironisera över makthavarna.
Vad ska högern skämta om?
Vad ska en högersatir skämta om? Att bidragstagare lurar det offentliga på pengar? Det var inte trovärdigt ens första gången skämtet drogs” säger han.
Den svenska högersatiren verkar alltså brottas med samma problem som Anna Kinberg Batra. Men är det så enkelt?
Eller handlar det om det klassiska, att skämt bara är roliga om det sparkar uppåt? Handlar det om representation? Behövs det kvoteras in en stackars högertecknare någonstans för att få fart på genren? Har vänstern ett osynligt patent på humor?
Det är flera parametrar som spelar in. Dels handlar det om distansen till sig själv, vilket liberaler inte har. Liberaler ser sig ofta som "The voice of reason" förnuftets röst. Att liberala åsikter inte skulle vara just åsikter utan den logiska slutsatsen. När liberaler försöker göra satir synas den bluffen.
Schylström säger att satiren ska gör upp med orättvisorna i det rådande läget och ironisera över det. Och det ligger någonting i det.
Högerns satir är så dålig är för att den saknar värme och politisk glöd. De vill inte förändra samhället. Ingen tycker att en urholkad välfärd och skatteparadis är särskilt mycket att skratta åt.