Det går inte att skämta om något alls i årets val
Skrattet fastnar i halsen
Jag älskar politisk humor. Smart, vältajmad satir som fångar sakernas tillstånd i snabba ordväxlingar.
Därför brukar valtider vara rena högtidsstunden. Brexit gav exempelvis upphov till en helt egen genre, brexithumorn. Vad man än tyckte om sakfrågan så var hela brexitprocessen som en brunn det gick att ösa skämt ur.
Vilket halva Storbritannien gjorde.
Ibland är det enda sättet att stå ut. Humorn har också alltid varit ett folkligt svar på när den med mycket makt tar sig själv på lite för stort allvar.
Men i årets valrörelse sätter sig skrattet i halsen.
Utspelen de senaste veckorna är så grova och främlingsfientligt populistiska att ett skämt skulle falla platt.
För en månad sedan skulle man ha kunnat skämta om att Sverigedemokraterna vill spränga bron ut till Rinkeby så att de inte ska behöva träffa några invandrare.
Sen gör SD ett utspel om att riva bron till Rinkeby.
Tidigare hade man kunnat skämta om att vi har partier i Sverige som tävlar i att avhumanisera människor, i sin iver i att visa sig tuffa mot buset.
Sen lägger Moderaterna förslag om att ADHD-testa alla unga i vissa socioekonomiskt utsatta stadsdelar. Liberalerna vill ha språkkrav från två års ålder. Ett riktigt misslyckat test ska kunna leda till att föräldrarna förlorar vårdnaden om sitt barn.
Utspelen de senaste veckorna är så grova och främlingsfientligt populistiska att ett skämt skulle falla platt.
Valrörelsen har blivit mer läskig än rolig att hämta humorstoff ifrån.
Det ligger mycket humor i att Annie Lööf (C) i en tio punkts-lista över saker vi inte vet om henne, nämner att hon dricker laktosfri mjölk, gillar popcorn och äter morötter.
I en längtan att ändå få skratta lite åt politiken tittar jag på SVT-programmet Vem är Sveriges roligaste partiledare - att skämta om? Där ska fyra komiker gå igenom material om de olika partiledarna för att sedan skriva skämt som de testar på en publik.
Det blir flera billiga skämt om partiledarnas utseende och framtoning. Det ligger mycket humor i att Annie Lööf (C) i en tio punkts-lista över saker vi inte vet om henne, nämner att hon dricker laktosfri mjölk, gillar popcorn och äter morötter.
Eller att Jimmie Åkesson aldrig sett så nazistisk ut som när han i en partiledardebatt skriker till Per Bolund (MP): "Kallar du mig för nazist?!"
Men det finns något tragiskt i att det politiska innehållet i årets val har blivit något man håller andan inför. Ett molande magont av ett politiskt klimat som lite för fort håller på att spåra ur.
Fast helt humorbefriad är inte valrörelsen.
En buss svänger förbi på gatan med baksidan tapetserad med en man som vid första anblick ser ut att kandidera till elevrådsordförande, och texten: ”Så här ser han ut. Gängens värsta fiende.”
Det visar sig vara Stockholms socialborgarråd, liberalen Jan Jönsson, som kandiderar för en ny mandatperiod.
Jag tänker att valaffischen är helt genialt komisk.
Tills jag kommer på att den nog inte är menad att vara rolig.