Rörelsen åt vänster är inte bara slump
29 juli 2014. Vänstervågen.
Det sägs att en vänstervåg drar genom Sverige. Moderaterna påstås vara dess första offer. Ingen vill längre läsa om Anders Borg, precis som Karin Pettersson konstaterade här i Aftonbladet.
De vill gå på homeparty med Gudrun Schyman. Så lyder i alla fall nästa steg i berättelsen.
Det är en rörelse från realism till drömmar. Från blått till rosa. Från höger till vänster. Från regeringsduglighet till hipsterrevolution. Från arbetslinje till arbetskritik. Från ”jag har en plan” till ”jag har en dröm”, förbi socialdemokratin och rakt ut i den rosagröna röran.
Moderaterna kontrade i veckan med att låna kampanjmetoder från Feministiskt initiativ. Svenska Dagbladet följde med på det första moderata homepartyt när en riksdagsledamot pratade politik hos sina grannar på Lidingö i Stockholm.
Frågan är om det gjorde någon skillnad.
I dag inleds Almedalsveckan och Stefan Löfven kommer inta scenen i Visby. Det är ett märkligt läge i svensk politik så här drygt två månader före valet. ”Hur missade ni det här?” lyder rubriken på tidningen Fokus förstasida. Två stora partier byggde sina valstrategier på att tävla om vem som kunde vara mest ”ansvarstagande” och nu verkar väljarna inte bry sig om det där längre. Anders Borg är inte motbevisad, han är något mycket värre: på gränsen till irrelevant.
Så vad ska Stefan Löfven säga?
Trots allt prat om de traditionella frågornas marginalisering är det fortfarande de traditionella frågorna som väljarna bryr sig om. Skolan, jobben, vården och omsorgen. Det är med andra ord en rätt traditionell svensk valrörelse vi går in i trots allt prat om Feministiskt initiativ och förändrad spelplan.
Samtidigt har något onekligen hänt i svensk politik. Frågan är bara hur man ska tolka det.
Internationellt har det pågått en rörelse vänsterut i flera år, i alla fall i den ekonomiska debatten. De ekonomiska klyftorna, hur de produceras och reproduceras har hamnat i centrum både i den akademiska och den politiska diskussionen sedan finanskrisen. IMF och Världsbanken producerar i dag rapporter som för bara några år sedan hade avfärdats som vänsterpropaganda. Och så har vi förstås Thomas Piketty. Den franske ekonomen vars bok om förmögenheter har blivit ett internationellt fenomen.
Han kommer också till Almedalen i år, inbjuden av Socialdemokraterna och LO.
I Sverige har vi ofta tänkt att hela skulddebatten efter den globala finanskrisen inte riktigt berörde oss. Vår finanssektor var inte så stor eller så avreglerad.
Men vi glömmer att det fanns en annan sida av den nyliberala saken.
Där andra länder gick längst i tron på oreglerade marknadskrafter inom finanssektorn gick Sverige längst i tron på oreglerade marknadskrafter inom offentlig sektor. Vi har kanske inte styrts av idén att vad som var bra för finansbranschen automatiskt var bra för samhället. Däremot av idén att vad som är bra för riskkapitalisterna automatiskt var bra för välfärden.
Den svenska debatten om vinst i välfärden är därför en del av samma kritikvåg mot nyliberala antaganden som den internationella debatten om banker.
”Vänstervågen” borde i den bemärkelsen inte ha kommit som en överraskning. Samtidigt finns det andra specifikt svenska aspekter.
Ponera som ett rent tankeexperiment att Stefan Löfven blir kidnappad av utomjordingar och Magdalena Andersson blir Socialdemokraternas partiledare. Även om Magdalena Andersson är betydligt mer ”höger” än Stefan Löfven är det inte otroligt att hon skulle ha lättare att fånga upp de unga akademikerkvinnor som nu attraheras av Feministiskt initiativ.
”Vänstervågen” handlar med andra ord även om svårmätbara saker som identifikation.
Och i den bemärkelsen är den inte en ren ”vänstervåg”. Den är däremot någon form av reaktion på det överdrivna fokuset på ”regeringsduglighet”. Ett argsint: ”vi skiter i om era förslag är finansierade, vi vill att ni tror på något!”. Och likt de flesta argsinta utbrott är det något man säger i stunden och inte fullt ut menar.
Bara till viss del.
Socialdemokratin är och har alltid varit en koalition mellan romantiker och pragmatiker. Det är alla framgångsrika politiska partier.
De nya Moderaterna gjorde misstaget att rensa ut alla sina romantiker. Kvar fanns Reinfeldt och Borg och en mycket liten statsskuld.
När pragmatikerna tar över tappar politiken sin äkthet.
Titta på Moderaterna.
När romantikerna tar över tappar politiken sin verklighetsförankring.
Titta på Feministiskt initiativ eller delar av Miljöpartiet.
Men det kan aldrig vara vänster att säga att det enda som spelar roll är idealen, de goda intentionerna och drömmarna. Att vara vänster innebär att vilja förändra människors liv och ingen har någonsin gjort det utan genomtänkta och sammanhängande politiska förslag.
Det är därför det finns romantik i pragmatismen.
Verklig regeringsduglighet är att kunna säga både ”jag har en dröm” och ”jag har en plan”.
Inte bara ”jag har ett finansierat förslag”.
Men inte heller bara ”jag är en fin människa”.