Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Löss och människor bör behandlas lika

Löss i håret beror inte på smuts, det vet alla numer, men löss är ännu stigmatiserat. Den som är fattig har svårare att bli av med de små asen.

Själv har jag kammat, schamponerat, kammat och schamponerat i en månad. Suck. Kostnad ungefär 2 000 kronor, mycket pengar, för att behandla familj­en upprepade gånger. Lus­medel är dyrt.

Nu är gnetter och löss borta.

Men det räcker med att ett enda barn på förskolan har kvar ett enda ägg så är epidemin i gång igen. Farligt är det inte, men inte roligt heller. Kliar surt.

På en grundskola i en annan stad där jag har kompisar kämpar de också. Även där kom lössen efter sommarlovet när ungarna började gnida håren mot varandra igen.

Vissa föräldrar på skolan har inte råd med lusmedel. De har heller inte ork, möjlighet eller tid att kamma, kamma, kamma, helst hårstrå för hårstrå. Vilket har fått andra föräldrar att se ner på både dem och deras barn. Stackars Pia-Lisa med såna föräldrar, det är deras ansvar, de borde skärpa sig. 

Detta är ideologi. Det är vad människor blivit. ”Skärpa sig” är ett gräsligt, okunnigt uttryck – vad det än gäller för mänskliga defekter. Alla som anses behöva skärpa sig be­höver vanligtvis kamratskap.

I det samhälle vi kommit att leva har en stark förskjutning skett från det kollektiva till det individuella. Det var väl inte orimligt men privatiseringen har gjort människor råare. Den egna stressen över att inte misslyckas i det kommersiella racet måste tas ut någonstans. Med högre krav på sig själv har man mindre tid för andra. Och då säger marknadsliberalismens skadskjutna individer ”ditt ansvar, skärp dig”.

Men tänk om de inte kan? De kan inte. De har inte råd. Och av ett eller annat skäl har de inte möjlighet att kamma löss i timtals. Och de kan inte ta in på Grand Hotel som Mickan i tv-serien ”Solsidan”.

Det är inte bara en underklassfråga, även den breda medelklassen vadar i räkningar för skolfoton, kvällsaktiviteter, klasskassor, idrottsdagar och ständiga miniutgifter. Ju fattigare man är, desto svettigare läge.

I Majblommans rapport ”Ta med en rejäl matsäck och busspengar!” beskrivs hur otillåtna avgifter i grundskolan skapar oro och utanförskap hos många barn. Lägg ytterligare 200–400 kronor på lusmedel för varje familjemedlem och det blir ingen ny vinterjacka i år heller.

Stigmat kring löss är inte längre smuts, det är värre: Se där, en förälder som är fattig, som är svag. Som inte klarar. Forna tiders föraktfulla blick från borgerligheten är numer inlemmat i hela samhällskroppen.

Men nu är tanken att gemensamhet ska börja återinföras. Stefan Löfven kan gott börja med lössen.

Lusmedel borde ingå i högkostnadsskyddet men främst är det samhällets, alltså skolans, ansvar på samma vis som skolan har vaccineringsprogram.

Det är inte bara en fråga om solidaritet att skolsköterskan kommer på besök till klassrummet, det är också en effektivitetsfråga. Löss behandlas bäst kollektivt, alla måste bli fria samtidigt för faller en faller alla. Vi må vara individer, men vår välgång är beroende av andra.

Det är som samhället i stort.

Följ ämnen i artikeln