Fredrik Reinfeldts totala skeppsbrott
I en tid när vänstervindar blåser starkare än på länge blev påminnelsen om vad Moderaterna står för förödande
Det är en episk genomklappning och den kommer att gå till svensk politisk historia.
Statsministerns eget parti, Alliansens hjärta, fick 13,6 procent av väljarna.
Tillsammans fick regeringspartierna drygt 36 procent.
Miljöpartiet blev näst största parti, Fi fick 5,3 procent. Tillsammans fick de rödgröna, inklusive Fi, över 50 procent.
I USA pratar man om en ”game changer” när något händer som helt förändrar den politiska spelplanen.
I går välte svensk politik över ända.
Det finns ingen spinndoktor eller partistrateg som kan prata bort Moderaternas valresultat. Det är en katastrof för Fredrik Reinfeldt och den får inrikespolitiska konsekvenser som kommer att leva över valrörelsen i höst.
Hur man ska tolka gårdagskvällens resultat kommer analyseras länge. Här är tre förklaringar till den moderata kollapsen:
1. Tidsandan
Gunnar Hökmark är en erfaren och skicklig politiker. Men han är ungefär lika mycket i takt med tiden som Marie Antoinette under franska revolutionen, eller discodivan Gloria Gaynor när punken slog igenom. Efter att Fredrik Reinfeldt i sju års tid med smeksam röst försökt slå i svenska väljare att han älskar välfärdsstaten, gjorde Hökmark comeback i svensk debatt. Han påminde om att moderaterna är ett parti som i EU motarbetar progressiv klimatpolitik och arbetares rättigheter. I en tid när vänstervindar blåser starkare än på länge blev påminnelsen om vad Moderaterna egentligen står för förödande. Den bilden får Fredrik Reinfeldt och Anders Borg nu oerhört svårt att ändra tillbaka.
2. Män som tar ansvar
Samma vecka som Feministiskt initiativ gjorde succé valde Moderaterna att ha sitt sista valmöte med tre medelålders män i kostym. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i all ära, de svarar inte mot en tidsanda där Fi:s Soraya Post och Miljöpartiets Isabella Lövin är de stora valraketerna.
Moderaternas kollaps kan delvis förklaras med att kvinnorna vänt dem ryggen. Och det är inte konstigt. Det största avtrycket partiet gjorde i jämställdhetsfrågan i sin kampanj var en debattartikel av Anna Maria Corazza Bildt om att ”Vänsterfeminister får mig att se rött” samt Gunnar Hökmarks fumliga försök att förklara varför han i parlamentet lade ner sin röst i frågan om rätten till abort. Valstrategin ”Män som tar ansvar för viktiga saker” fungerade inte.
3. Miljöfrågor
Jämför Moderaternas valresultat med framgångarna för Miljöpartiet och matematiken blir ganska enkel: svenska väljare vill ha mer insatser för miljö och klimat på EU-nivå. Det vill inte Moderaterna.
Gunnar Hökmark har i debatt efter debatt deklarerat att hans parti inte vill ha de tre bindande klimatmål på EU-nivå som krävs för att motverka global uppvärmning. Moderaterna fick rött ljus i Naturskyddsföreningens undersökning av hur svenska parlamentariker röstat – och jumboplaceringen i Världsnaturfondens rankning av partierna. Väljarna är inte dumma. De vill ha mer överstatlighet i klimat- och miljöpolitiken och de förstår att Moderaterna vill det motsatta.
Den svenska valrörelsen har med europeiska mått mätt varit unik. Den har hållit fokus på sakfrågor, väjt för enkel högerpopulism och tagit ett feministiskt parti till Europaparlamentet. Den gav visserligen också SD knappa 10 procent av rösterna.
Men ändå, svenska folkets besked har sällan varit tydligare: de är trötta på Moderaterna, de längtar efter progressiva visioner.
Det är en signal som alla partier kommer att tvingas förhålla sig till i den valrörelse som nu kommer.
Vad Moderaterna ska göra av beskedet från väljarna är svårt att säga.
En sak är säker: man möter inte dagens tidsanda med att skicka fram fler gubbar i kostym.
Inte ens om de heter Anders Borg.