Höger och vänster sitter djupt hos oss
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Junilistans främsta lockbete är att de inte ryms på höger- och vänsterskalan. ”Junilistan ska bryta den förstelnade blockpolitiken. Vi erbjuder det första tvärpolitiska programmet i svensk riksdag”, lovar Nils Lundgren.
Precis som feministiskt initiativ lovade. Liksom kristdemokraterna och miljöpartiet, när de gjorde entré.
Höger och vänster, ska det vara något för den moderna människan? Inte om man får tro politikens uppstickare. Ideologiska pilar hit och dit, färger i rött och blått, gör bara partierna stela och tråkiga och gråa. De hackar på varandra om principer i stället för att enas om praktiska lösningar.
Så tycker vissa. Andra kritiserar politiken från en motsatt utgångspunkt: att partierna har blivit alldeles för lika varandra: ”Vem kan längre skilja på en sosse och en borgare? Alla tycker samma i en smet i mitten. Inte är det någon idé att rösta då.”
Folk längtar bort från blockpolitiken – och folk längtar tillbaka till den. Det enda gemensamma i kritiken mot politiken är missnöjet.
Det finns ett sug efter nya alternativ i svensk politik, annars skulle inte feministiskt initiativ och junilistan finnas. Lokalt bildas nya partier på löpande band. Inte sällan tar de makten från de gamla.
De nya partierna lyckas eftersom många människor tycker att de gamla partierna fastnat i sig själva, vuxit fast. För lite folkrörelse. För mycket ”så har vi alltid gjort”. En rädsla för nya perspektiv, nya människor och nya sätt att besluta. De etablerade partierna måste vara självkritiska: varför har till exempel socialdemokraterna så svårt att komplettera klass med kön?
Samtidigt: blockpolitiken är inte död. Den lever i allra högsta grad. De flesta människor vet om de står till vänster eller till höger. Ofta känns det som om politiken sitter i hjärtat eller i själen: Tror jag på solidaritet eller på eget ansvar i första hand? Vill jag att vi organiserar samhället gemensamt eller var för sig? Det är en förenklad bild av valet vi gör, men ändå. Politik handlar om sådana stora frågor.
Även nya partier existerar på vänster- och högerskalan. Det märks i deras kravlistor. Junilistan vill sänka skatterna kraftigt och minska politikens makt. Det är klassisk högerpolitik.
De kan prata om att arbeta tvärpolitiskt men efter valet ska en ny statsminister väljas. Då kommer elitisterna i junilistan att stödja högerkandidaten. Nils Lundgren tror mer på Fredrik Reinfeldt än på Göran Persson, det märks lång väg.
På samma självklara sätt står feministiskt initiativ längre till vänster än till höger.
Gudrun Schyman kommer aldrig att stödja en regering med en reaktionär kristdemokrat som familjeminister.
Både Schyman och Lundgren riskerar så klart att fälla sina meningsfränder, om de lyckas sno en massa röster från dem men ändå inte lyckas komma in i riksdagen.
Höger och vänster lever i politiken, både till vardags och i visionerna. Det kan kännas småtråkigt och stelbent.
Jag ser det som ett bevis för att politiken sitter djupt i människor.