Att göra en klassresa är en ständig kamp
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tiina Rosenberg står framför publiken på ABF-huset i Stockholm och är lika skönt drastisk som vanligt: ”Killarna i förorten jag kommer från slogs. Jag lärde mig att använda käften i stället. Det har ju ta mig fan kostat på.”
Alla skrattar. Tiina Rosenberg är inte bara vänsterflatan som gick med i feministiskt initiativ och möttes av ett mediedrev utan dess like. Hon är också arbetarflickan från Gårdsbacka, en av Finlands mest beryktade förorter, som gjorde klassresan och blev svensk professor i genusvetenskap.
”Jag finner klassförakt lika smärtsamt som homofobi, rasism och sexism”, skriver hon i antologin ”Tala om klass”.
Boken föddes när Susanna Alakoski och Karin Nielsen möttes på tröskeln till ett konferensrum. I en värld av akademiker sökte de sig till varandra, för att de hade erfarenheten av klassresan gemensam. De saknade en berättelse om kvinnliga klassresenärer. Bilden av en klassresande har alltid visat en man, precis som bilden av arbetaren. Kvinnliga klassresenärer har orättvist osynliggjorts. I skärningspunkten mellan klass och kön har de erfarenheter som måste skildras.
Jag läser ”Tala om klass” och möter starka kvinnor. Här är det inte tal om att vara offer. Här är det bara tal om att kämpa på och att aldrig, aldrig ge upp. ”Klasskamp, kvinnokamp men mest av allt livskamp”, skriver utbildningskonsulten Doris Dahlin.
Hon minns Missionskyrkan i Härnösand, där hon gick i söndagsskola: ”Där vi sjöng ’Gul och röd och vit och svart gör det samma har han sagt’ medan mamma skurade trappan utanför och Missionskyrkan glömde att betala in hennes och vaktmästarens pension.”
Förutom den ständiga kampen har författarna prestationsångesten gemensam. ”Minst av allt tål jag mina egna misstag. Jag försöker hitta strategier för att eliminera alla riskzoner för fel. Jag har en granskningsnämnd i örat. Den ger ett utlåtande för varje handling. Godkänd, icke godkänd. Aldrig väl godkänd”, skriver författaren Anneli Jordahl i ett skönlitterärt bidrag.
Klassresan är individuell. Den förutsätter en stark person som förmår spränga samhällsstrukturerna. Men det gemensamma, i betydelsen välfärdssamhället, gör klassresan möjlig. Utbildningen, kulturen och medborgarmakten måste vara för alla.
Och bort med alla vuxna som talar om för barn att de ska veta sin plats i klasshierarkin!
”Studievägledaren i min förortsskola rekommenderade min mor att jag borde gå vidare till en praktisk utbildning eftersom barnen ’härifrån’ ändå inte läser vidare. Jag gjorde det de flesta klassresenärer gör. Packade min resväska och åkte ut i världen för att aldrig mer återvända”, skriver Tiina Rosenberg.
Vilken jävla tur att hon gjorde det. Med hela sin person (flata från finsk arbetarklass i Sverige) visar Tiina Rosenberg att makt, ord och bildning kommer bäst till sin rätt om de kommer alla till del. Därför kämpar hon nu mot högern och för välfärdssamhället:
”De som sätter kniven i heliga saker som skolor och bibliotek – de ska få se. Vi har fyra år på oss”, säger Tiina Rosenberg på ABF-mötet.