Aftonbladet grubblar över partiledarvalet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men efter 117 år av ”hövdingar” borde en kvinna ges företräde
De borgerliga i Stockholms län vill att vi invånare ska kosta på oss 620 kronor i månaden för att fraktas på tunnelbanor och pendeltåg.
Jag studerar siffran och förstår att tiden har sin gång. Aftonbladets ledarsida förde, helt nyligen förefaller det mig, stenhård kampanj för att bevara 50-kortet till stans kollektiva trafik. På den tiden styrde Hjalmar Mehr och Helge Berglund. Olof Palme hade just valts till partiordförande. I den personfrågan hade Aftonbladet svårare att agitera.
Relationen mellan Palme och ledarsidan var, som det hette förr i världen, vänskaplig men en aning komplicerad. Samstämmighet i kritiken mot USA:s Vietnamkrig och all sorts kolonialism. Viss gemensam entusiasm för att jämlikheten skulle återerövras.
Men var verkligen Aftonbladet, ofta definierad som tydlig vänster och befolkad av folk som av rörelsens furirer kallades ”magistrar”(beroende på studier i Lund), en användbar allierad till Palme? Gunnar Sträng, borde inte han vara ett alternativ för oss: mäktig, förankrad både i partiet och den klass som bar upp det?
Efter en längre middag på en av Klara-kvarterens folkrörelsekrogar blev ledarsidans beslut ändå: Olof Palme. Trots att ingen av oss hört Tage Erlanders suveräna argument: Vad vet Gunnar Sträng om abortfrågan?
1995 skrev ledarsidan snabbt ut namnet på socialdemokratins nya ledare: Mona Sahlin.
En stark, oftast manlig, inte sällan facklig, opinion hade en annan uppfattning och en väl uttänkt motstrategi. Sahlin blev småföretagare.
En höstkväll på Solvalla samma år berättade vår annars så överdrivet diskreta ägare LO, att Ingela Thalén kunde bli en hygglig partiledare. Klass, kön, facklig förankring, allt stämde. Och hon hade inget emot att äta entrecote med LO.
Historien tog en annan vändning: Göran Persson.
Några år efter mordet på hans givna efterträdare, Anna Lindh, testade jag i LO-tidningen idén med Wanja Lundby-Wedin som Perssons ersättare. Hon har inte ett kommatecken fel i rörelsens cv-regler, dessutom verbal begåvning som till och med den krävande Persson skulle godkänna.
– Man måste verkligen vilja ha det uppdraget för att komma i fråga, sa hon senast vi träffades. (Middag med huvudsakligen hälsokost.)
Wanja Lundby-Wedin verkar på allvar föredra att leva med LO och den fredliga klasskamp som redan inletts på arbetsmarknaden.
Margot Wallström repeterar LO-ordförandens argument: Inte tillräckligt entusiastisk.
Valberedningen skickar dock snart sina övertalare till Bryssel.
Den här gången, när Aftonbladet bor granne med Globen och slakthus, har vi hittills letat partiledare åt socialdemokratin genom att skriva ut kravlista på henne (efter 117 år av ”hövdingar” bör män bordläggas).
Ledarskapet måste befrias från sitt tungt auktoritära arv och från att närmast ensamt, i en enda person, symbolisera den socialdemokratiska offentligheten. Partiledaren borde, enkelt uttryckt, dela med sig av makten, gärna ha en eller flera ställföreträdare.
Möjligen kan det vara riskabelt att låna in begrepp från det ofta svajiga franska socialistpartiet. Jag prövar ändå en flott formulering från Ségolène Royal: ”deliberativ demokrati”. I det begreppet ryms hennes väldiga seger som presidentkandidat. Översättningen lyder: en demokrati som förutsätter att beslut blir klokast efter nära dialog mellan politiska representanter och medborgare.
Den nya partiledaren måste, som alltid, hämtas från partiets mitt. Olof Palme, protesterar kanske någon, han var väl vänsterns kandidat. Han kan i frågor som har med världens maktfördelning, nord-syd, definitivt placeras i en vänstertradition. Inrikespolitiskt stod han snarare till höger om mitten i de stora frågorna om den ekonomiska makten.
Göran Persson sa, när han fick bud om att ta över partiet: Jag som är finansminister står för långt åt höger. Det rättade till sig efter några år och 2002 var anpassningen genomförd.
Bakom Erlanders eleganta formulering om Sträng och abortfrågan döljer sig den avgörande frågan: Ska en ny partiledare representera erfarenhet eller förnyelse?
Valet av Palme 1969 ger, tror jag, ett klokt svar.
På Aftonbladet fortsätter vi dock att grubbla över frågan. Några dagar till.