Borde ha blivit ramaskri när staten brände kåtan
Ännu ett i raden av övergrepp på samerna
Det är nu drygt fem år sedan Kronofogden skidade ut i Västerbottens fjällvärld för att bränna ner Anita Gimvalls kåta. Det var på andra försöket, första gången hade fogden sjukanmält sig och inte dykt upp.
Anita Gimvall var på ett sätt tacksam över den extra tiden, hon hade fått fira en sista påsk på platsen där hennes släkt, som är samer, haft sin kåta sedan urminnes tid. Barnbarnen hade fått vara med.
– De ska veta att det här sker mot min vilja. Mina barnbarn ska veta att jag aldrig vek mig, berättade hon för Aftonbladets ledarskribent Josefina Skerk.
Så i april 2018 brände staten ner släktens kåta vid sjön Stenträsket i Storumans kommun. Ännu ett kapitel i en lång rad kränkningar mot svenska samer utförda av konungens befallningsmän.
Staten skriver lag – och staten tolkar lag. Samernas urminnes vägar, kåtor, heliga platser och betesmarker får finnas kvar på nåder. Ibland. Någon verklig kraft att sätta emot har de aldrig haft.
Två bastanta poliser greppade Anita Gimvall, en vid varje arm, och förde ut henne ur kåtan.
Sedan brändes den ner. En hel släkts historia och minnen upp i rök. Det krävdes två dunkar etanol.
Enligt länsstyrelsen var kåtan vid Stenträsket ett svartbygge. Anita Gimvalls släkt äger inga renar och hon är inte medlem i någon sameby. Om hon varit det så skulle hon ha fått ha sin kåta.
Nu räknades den istället som en vanlig byggnad, fast utan bygglov.
Åsikterna om vad som hänt går i sär. En kåta verkar ha stått på platsen sedan 1790, för fisket. Det uppger i varje fall Anita Gimvall. Hon säger att hon renoverat denna kåta i omgångar. Men 2011 anmälde en anonym person att den var ett nybygge. Länsstyrelsen höll med – och brände ner den.
Två år senare byggde hon upp kåtan igen. Länsstyrelsen brände ner även den återuppbyggda kåtan i vintras lagom till samernas nationaldag 6 februari.
Då var fallet återigen på väg genom rättssystemet. 2022 gick tingsrätten i Lycksele på Anita Gimvalls linje och friade henne från att ha återuppbyggt kåtan olovligt. Tingsrätten tyckte inte åklagaren hade lyckats bevisa att den inte stått där i över hundra år.
– Jag är glad och tacksam över domen, men hela processen har varit en häxjakt, sa Håkan Jonsson, ordförande i Sametinget, till DN.
Men Länsstyrelsen överklagare till Hovrätten som i veckan gav Länsstyrelsen rätt. Hovrätten för övre Norrland dömer Anita Gimvall för brott mot strandskyddet till dagsböter.
– Hovrätten har precis som tingsrätten kommit fram till att det har stått en liknande kåta på platsen sedan mycket lång tid tillbaka, säger Lars Viktorsson, hovrättsråd, i ett pressmeddelande.
Men i lagens mening är det ändå en ny byggnad som kräver dispens eller annat undantag från strandskyddet. Alltså döms Anita Gimvall.
Rättens dom framstår som ett övergrepp. Kanske inte i rent juridisk mening, vad som är ett nybygge eller inte i lagens mening måste domstolen avgöra. Men konsekvensen blir det.
”Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att det framstår som troligt att det under mycket lång tid har funnits en kåta på platsen och att den använts av Anita Gimvall och hennes släkt liksom av andra personer för jakt- och fiskeändamål inom ramen för samisk kultur och samisk verksamhet.” skriver hovrätten i domen.
Själva byggnaden har alltså funnits sedan mycket lång tid innan Länsstyrelsen eldade upp den. Och sen var den återuppbyggda kåtan ”en ny byggnad i strandskyddsreglernas mening”.
Staten skriver lag – och staten tolkar lag.
Anita Gimvall borde driva fallet vidare till Högsta domstolen. Behandlingen av svenska samer, som är ett urfolk med allt vad det innebär i internationell rätt och svensk lag, är sedan länge under all kritik.
Och den dubbelt nedbrända kåtan bör byggas upp igen.