”Tio killar mördades i min närhet på kort tid”
Ulf Stenberg: vill politikerna vända våldsvågen?
En del kanske känner igen Ulf Stenberg, 45, från TV-serierna ”Björnstad” och ”The Playlist”, eller från filmer som ”Tjuvheder”.
Men det är Teater Fryshuset som han kallar sitt livsverk. Det är en turnerande rikstäckande teater som tar upp teman kring aktuella sociala frågor, utsatta grupper och destruktiva utanförskap. Pjäser som följs av samtal och diskussioner.
– Vi vet vilken skillnad vi gör, både på individer och på grupper och i vissa fall på samhället, säger han utan att det ens låter kaxigt.
Jag träffar Ulf Stenberg en varm sommardag i Fryshuset i Hammarby Sjöstad. De beskriver sig som världens största aktivitetscenter för unga. Här finns grundskola och gymnasium. Men också 60 olika sociala verksamheter. I källaren finns replokaler där många artister och band stått och harvat genom åren.
Helt enkelt legendarisk mark i Stockholm.
För Teater Fryshuset är platsen viktig. Det är där de knyter kontakter med många av ungdomarna som är inblandade i pjäserna. Ibland för research, ibland är de med i produktionen. Hur många som Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten har fångat upp och hjälpt på traven i livet har de tappat räkningen på.
– Vi behöver vara här. Här finns jättemycket kompetens och erfarenhet av att jobba med unga i extremt utsatta situationer. Här kan vi bygga relationer och förtroenden. Behöver vissa mer hjälp kan vi slussa dem vidare.
Det hela började 2007 med pjäsen Topboy om fotbollshuliganism. Den turnerade runt i Sverige i två år och fick pojkar och unga män som aldrig kanske gått på teater att känna igen sig. Att reflektera över gemenskapen, kärleken till fotbollen, machokulturen – och våldet.
Fryshusets legendariska grundare, den numera bortgångna Anders Carlberg, fick upp ögonen för personerna bakom projektet. Två killar runt de 30 från Umeå, Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten. Båda med lite struliga bakgrunder, som hade koll på varför våld och kriminalitet lockar vissa ungdomar. Men som nu ville göra teater om unga människors utanförskap, en sida av Sverige som sällan skildras på en teaterscen.
Ett genombrott kom med pjäsen där rapparen Sebbe Stakset gestaltade sitt liv kantat av fattigdom och kriminalitet. Den spelades på Stockholm Stadsteater och betydde mycket för alla inblandade.
I sitt ”Sommarprogram” flera år senare berättade Stakset att pjäsen blev en vändpunkt. I dag är han frälst och arbetar med välgörenhet, främst vid krigets fronter i Ukraina.
Hittills har Teater Fryshuset gjort 13 teaterproduktioner. De har bland annat handlat om vitmakt-rörelsen, gängkriminalitet och självskadebeteende. Alltid på dokumentär grund. Personer har intervjuats och bidragit med sina livsberättelser som varit bottenplattan för manus. Professionella skådespelare, oftast från de sociala marginalerna, har gestaltat historierna på scen.
– Det vet ju du som journalist att det inte är enkelt att bara kliva in i nya miljöer och få kontakt med en gängkriminell eller en aktiv incel-aktivist. Det har tagit de här 15 åren för oss att bygga upp kontakter och förtroenden. Vi har folk i nästan alla miljöer som kan gå i god för oss. Som vet att vi gör bra saker av deras historier, säger Ulf Stenberg.
Men nu kan vara slut med det.
Teater Fryshuset är finansierat via en stiftelse som går back sedan pandemin. Sedan starten 2010 har teatern alltid fått bidrag från statens kulturråd, landstinget och kulturförvaltningar. Men plötsligt blir det avslag, utan vidare motivering.
– Jag tänker att det har med att man skär in på kulturen i statsbudgeten. Lyckas vi inte skrapa ihop medel under hösten tvingas vi lägga ned.
Ulf Stenberg beskriver nedläggningshotet som en katastrof.
Från politikernas håll talas det ständigt om att bekämpa brottsligheten och stoppa nyrekryteringen. Det är just det Teater Fryshuset arbetar med, att skapa förståelse för varför unga människor dras till extrema miljöer. Och hur samhället kan göra för att hindra att det sker innan det är för sent.
När den stora våldsvågen i Stockholm tog fart 2016 blev han direkt drabbad.
– Tio unga killar som var kopplade till våra verksamheter på Fryshuset blev ihjälskjutna, säger Ulf Stenberg.
Traumat resulterade i pjäsen ”Klipp han”, som senare spelades på Dramaten. Två av killarna som de intervjuat till pjäsen mördades före premiären. En åkte in på livstid.
Hur gick dina tankar då?
– Det är så jävla vidrigt att vi låter de här barnen dö. Medan vi tittar på.
Han menar att alla som kan något om utanförskap visste att det skulle bli den här utvecklingen i Sverige.
– Av ideologiska skäl vill man inte minska klyftorna i samhället. Och det gör att vi får det här.
Har du tappat tron på att våldsvågen kommer att gå att vända?
– Nu ser vi hur barn från andra sociala grupper, utanför förorterna, rekryteras på bland annat Tiktok till gängen. Att medelklassvenskars barn får pris på sina huvuden. Det är tragiskt, men jag tror att det är vad som kommer att krävas för att vi på riktigt ska få ett nationellt krisläge.
Teater Fryshusets framtid är lika osäker. Trots att de har mycket på gång. I vår får pjäsen ”Rov” om radikaliserade ensamvargar premiär på Stockholms Stadsteater. De har igång samarbeten i Frankrike, Spanien och England. I Norge ska stjärnregissören Per-Olof Sörensen, som gjort ”Störst av allt” på Netflix, sätta upp en av deras pjäser.
– Det är väldigt svårt att säga att nu måste vi sluta med Teater Fryshuset. Det är inte ett jobb, det är en medmänsklig handling liksom.