Reinfeldts val: makt eller anständighet
Det var i helgen valrörelsen började på riktigt och trots tappra försök från oklart håll att flytta fokus till Göran Persson så var det statsministern som stal showen. Först sommartalade han på Norrmalmstorg i Stockholm, sen duellerade han mot Stefan Löfven i SVT:s Agenda.
I sitt tal pratade Fredrik Reinfeldt om att pengarna tagit slut, att bostäderna är för få och att medelklassen har det tufft med livspusslet. Och så talade han om humanism. Statsministern uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan när nu krigshärdar i vår omvärld leder till att fler människor behöver skydd och hjälp.
Sedan satte sig Fredrik Reinfeldt i Agendas studio och backade från löftet att inte regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna om Stefan Löfven vinner valet.
Det var helgens viktigaste besked och djupt oroande.
Under den gångna mandatperioden har Fredrik Reinfeldt hjälpligt kunna regera landet tack vare att de rödgröna partierna inte lagt gemensamma budgetar, och för att regeringen lyckats göra upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken. En avgörande framgångsfaktor har varit att Sverigedemokraterna, i nio av tio blockskiljande omröstningar, röstat med Alliansen.
Det har varit en historiskt svag regering, och hade Fredrik Reinfeldt menat allvar med att ta ansvar för landet borde han ha sökt kompromisser och blocköverskridande samarbeten i fler frågor: om skolan, energipolitiken och försvaret. Men anständighetens gräns har upprätthållits. Sverigedemokraterna har hållits borta från politiskt inflytande i Sveriges riksdag.
Så har det sett ut. Frågan är vad som händer nu.
Enligt den senaste tidens opinionsmätningar kommer de rödgröna partierna att få 7-10 procents högre väljarstöd än Alliansen. Inget av blocken verkar få egen majoritet i riksdagen. Det troliga är att Sverigedemokraterna får en parlamentarisk vågmästarroll.
Stefan Löfven har sagt att han i ett sådant läge kan tänka sig att samarbeta över blockgränsen, helst med Folkpartiet.
Fredrik Reinfeldt har tidigare förklarat att han tänker släppa fram en rödgrön regering om de blir större än Alliansen. I alla fall har omgivningen tolkat hans kryptiska uttalanden så.
I söndags kom ett nytt besked. Fredrik Reinfeldt meddelade i SVT att han inte alls tänker släppa fram en S-ledd regering även om de vinner valet. Han vill hålla öppet för att regera vidare. Även om han förlorar, även om det sker till priset av en annan och tyngre roll för Sverigedemokraterna.
Ett sådant agerande skulle strida mot en grundläggande demokratisk princip om att den som får flest röster bör få bestämma. Det skulle föda en enorm besvikelse hos den majoritet av väljarna - borträknat Sverigedemokraterna - som röstat för förändring.
Det är ingen liten sak, och Fredrik Reinfeldt borde hålla sig för god för att öppna för en sådan lösning.
Sverige står inför enorma utmaningar. Åren med Anders Borg har lämnat en stor investeringsskuld i skolan och bostadsbyggandet, i infrastruktursatsningar, raserade skyddsnät och inte minst i försvarsbudgeten.
Sverige är i desperat av behov av en ny regering, av reformer, av nya idéer. Det ser väljarna. Därav vänstervågen och förändringstrycket.
Fredrik Reinfeldt har nu ett val. Antingen kan han gå till historien som den som byggde de Nya moderaterna, regerade landet i åtta år och var en av få högerledare i Europa som orkade hålla emot mot rasism och mörkerkrafter.
Eller så kan han vara den som öppnade ett nytt kapitel i svensk politisk historia och på allvar gav Sverigedemokraterna en plattform för inflytande i Sveriges riksdag.