Hatar – för att vi är så lika
Sverige inget undantag i Europa längre
14 DECEMBER 2014. Regeringskrisen
Vad är det som håller på att hända i Sverige? Nyfascismen sägs marschera fram, riksdagen kan inte styra sig själv, i utlandet spekulerar de om att vi har blivit galna och allt som rör sig tycks bli pr-konsulter (nu senast Mona Sahlin).
”Välkommen till Europa” är slutsatsen man kan dra. Regeringskris, främlingsfientligt parti med 13 procent av rösterna, opposition i trotsålder och val sex månader efter det senaste.
Det är i hög grad så den europeiska politiken ser ut.
Sverige brukade dock vara ett undantag. Mer samarbetsinriktat, mindre konfrontativt och med en politisk kultur inriktad mer på resultat än på prestige.
Vi börjar tyvärr allt mer bli ett land som alla andra.
Även i denna bemärkelse.
I veckan släppte OECD en rapport om ekonomiska klyftor och dess inverkan på tillväxten.
Högerns traditionella syn är att det finns ett antingen-eller-förhållande mellan tillväxt och omfördelning. Att hjälpa fattiga, sjuka och arbetslösa må vara lovvärt, men när du med politiska medel försöker göra det skadar du samtidigt tillväxten.
Dina vackra reformer blir ”skattechock” och ”hot mot svensk ekonomi”.
Länge var detta även den ekonomiska forskningens syn.
Veckans OECD-rapport är en del i den flodvåg som motbevisar dogmerna. OECD skriver att det inte finns någonting som visar att omfördelande politik som skatter och sociala skyddsnät skadar tillväxten. Tvärtom: Ojämlikhet och ekonomiska orättvisor har ofta negativ inverkan på ekonomin.
OECD har studerat ett antal av sina medlemsländer under perioden 1985–2005 och under denna tid skulle tillväxten i Storbritannien, USA och Italien ha varit tio procent högre om länderna ägnat sig åt att minska, i stället för att öka, klyftorna.
Även Sverige skulle ha klarat sig bättre.
Klyftorna har de senaste 20 åren ökat snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.
Jo, försvarar sig högern: Men det är bara för att Sverige började på en så onaturligt jämlik nivå!
Och visst, den svenska borglighetens projekt handlar i hög grad om att göra Sverige till ett land som alla andra. Under åren med Fredrik Reinfeldt har skatterna sänkts, de sociala skyddsnäten har urholkats, människor utförsäkrats och de rika blivit rikare.
Vi har helt enkelt blivit mer som resten av Europa. I hög grad genom reformer som inte var speciellt populära hos svenska folket.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var dock det.
Populära.
Hur den nya Moderatledningen ska lyckas sälja samma politik är en annan fråga.
Dessutom så snabbt efter en valförlust där de tappade var fjärde av sina väljare.
Den maktglöd som tändes i ögonen på Annie Lööf i samma stund som Sverigedemokraterna röstade ner Stefan Löfvens budget må vara naturlig. Säg det parti som efter att ha förlorat makt man länge suttit vid inte drivs av revanschlystnad, oresonlighet och ”jag vill ha tillbaka mitt stora tjänsterum”.
Men frågan är om det är så bra.
För Socialdemokraterna kommer det i valrörelsen bli viktigare än på länge att stå upp för det som har gjort
Sverige unikt. Jämlikheten, anständigheten, inriktningen på samarbete. Det där att ett litet land i norra Europa faktiskt kan välja sin egen väg.
Vare sig detta gäller i utrikespolitiken, eller välfärdspolitiken.
Det talas väldigt mycket om Sverigedemokraterna. Hur man besegrar ett främlingsfientligt parti.
Egentligen är det hela rätt enkelt: För att vinna över Sverigedemokraterna i mars 2015 måste du övertala folk som röstade på Sverigedemokraterna i september 2014 att inte göra det igen.
Den brittiska tankesmedjan Counterpoint skiljer i sin stora studie av Europas främlingsfientliga populister mellan två väljargrupper. ”Tveksamma radikaler” och ”radikaler”.
Den hårda kärnan å ena sidan, de som bara har lagt sin röst på partiet å andra sidan.
De ”tveksamma radikalerna” är en väljargrupp som förutom att de tenderar att vara lågutbildade faktiskt inte skiljer sig så mycket från andra väljargrupper.
Ja, fördomsfulla eller fientliga attityder mot invandrade är starka. Men, skriver författarna, sådana existerar bland andra partiers väljare också. Den intressanta frågan blir: Vad är det som får en person att ta steget och faktiskt lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti?
Jämfört med att bara gå runt och muttra i ett av de andra?
Counterpoints data pekar mot att det är komplexa faktorer.
Det är inte alls så enkelt att det bara handlar om ”invandringspolitik”.
Den brasilianske socialdemokraten Roberto Unger tillhör dem inom vänstern som brukar försvara nationalismen. Han menar att det många väljare gör uppror mot genom att bli nationalister är en värld där det i allt högre grad bara finns ett sätt att vara. Den globala kapitalismen utraderar nationella särdrag och talar om att det bara finns en politisk väg att ta. Världens länder blir allt mer lika varandra.
Vi hatar inte varandra för att vi är olika, utan för att vi börjar bli så lika.
Lösningen är, enligt Roberto Unger, att ge länder politiska verktyg att vara olika varandra.
Och att sedan ge människor frihet att flytta som de vill mellan dem.
Jag tror att det ligger något i analysen.
Kan det finnas en sorg i Sverige över vad vi har varit och skulle vilja vara? En diffus känsla av att något har gått förlorat?
Kalla det nationell gemenskap, solidaritet, berättelse. Eller bara stolthet över ett samhälle som var något annat.
Kanske fanns det inte alls på det sätt som vi trodde.
Kanske var det bara en dröm.
Men kom inte och säg att den saknar politisk betydelse.