Värst med att vara gömd är isoleringen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ardalan Shekarabi gick med i SSU 1993. Hans första politiska utspel var att kräva den dåvarande migrationsministern Leif Blombergs avgång – mitt under brinnande krig på Balkan skulle Sverige skicka hem flyktingar till Kroatien.
– SSU:s dåvarande pressekreterare ringde upp mig, han var inte så nöjd med publiciteten. Att kräva ”Blommans” avgång tyckte SSU-förbundet var lite magstarkt, säger Ardalan och ler.
Jag möter honom på Medborgarplatsen i Stockholm. Den nu 24-åriga killen från Uppsala kandiderar till posten som ordförande i SSU.
– Jag tänker försöka klara av skolan samtidigt som SSU-uppdraget, om jag nu blir vald. Jag vill inte gärna avbryta mina studier, det finns en stark utbildningstradition bland oss iranier.
Just juridik, snart med inriktningen straffrätt, blev det eftersom ”juridiken är ett bra sätt att påverka samhället”. När juridiken blir en allt större maktfaktor är det viktigt att inte bara de traditionella juristfamiljerna utbildar sig till advokater, säger Ardalan.
– Det behövs jurister som jag, inte bara med utländsk bakgrund utan också med vänsterperspektiv.
Ardalan och hans familj kom till Sverige 1989, när han var tio år. De var politiska flyktingar men fick inte uppehållstillstånd. Under åtta långa månader gick familjen under jorden.
Tiden som gömd flykting beskriver Ardalan som ett tillstånd av extrem otrygghet. Rädslan för att arresteras och ovissheten om framtiden fanns ständigt där. Tillvaron stod blick stilla.
– Jag fick sluta skolan. Det värsta för gömda flyktingbarn är att de lever i social isolering och stoppas i utvecklingen. Tar man ifrån barn leken, tar man ifrån dem livet, säger Ardalan.
Familjen fick till slut, av humanitära skäl, stanna i Sverige. Ardalan säger att han trots allt är glad att ha levt under jorden. Det gav honom erfarenhet av hur det är att leva bland de allra mest marginaliserade, på samhällets lägsta trappsteg.
– Socialdemokratin glömmer ofta de människor som lever i marginalen, inte bara flyktingar utan också hemlösa. Om man inte hörs i samhällsdebatten, är det som om man inte finns.
Ardalan efterlyser en mer radikal svensk flyktingpolitik. Han är visserligen nöjd med migrationsminister Jan O Karlssons försök att skapa en gemensam europeisk flyktingpolitik med anständiga miniminivåer – ”Om inte alla EU:s länder delar på ansvaret för flyktingmottagningen blir den snart mer restriktiv överallt” – men säger samtidigt att han ibland skäms för att vara socialdemokrat.
Att Utlänningsnämnden fortfarande inte har lagts ned, trots att samtliga riksdagspartier kräver det av regeringen, är enligt Ardalan ett oförsvarligt misslyckande.
– Beror det på att frågan måste utredas ytterligare, eller är det i själva verket pengar för det nya domstolssystemet som saknas? Regeringen måste vara ärlig.
Nedläggningen av Utlänningsnämnden är en nyckelfråga, både symboliskt och innehållsmässigt, säger han. Flyktingpolitiken behöver domstolspraxis i stället för godtyckligt lotteri. När Utlänningsnämnden läggs ner vill Ardalan att alla de flyktingar som väntar på beslut från nämnden ska få amnesti.
– Så skulle man kunna skapa legitimitet åt den nya modellen för överklaganden.
Kombinationen före detta gömd flykting och blivande jurist märks i hans övertygelse.