USA är ledarlandet, sa statsministern

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Efter lunch startade Air Force One, presidentens plan, från Andrews-basen utanför Washington. Vi i pressplanet låg redan före i luften. De sa det var bäst att pressplanet kom först. Om någon placerat en bomb på landningsbanan skulle bara lite journalister gå åt.

Det var ändå bara månader sen mordet på president Kennedy. Efterträdaren hette Lyndon Johnson. Från Texas, som Bush nu.

Jag hade nyligen haft ett år på amerikanskt universitet, fått fast anställning på redaktionen och skulle få bevaka 1964 års presidentval åt Stockholms-Tidningen; den hade några år till att leva i Aftonbladets bottenvåning.

Jag försökte imitera de stora amerikanska reportrarna och skickade in sida efter sida. Vänta hur det känns när du gjort ditt tionde val, sa veteranerna i pressbaren. Have a drink.

En dag gjorde Stockholms-Tidningen en särskild USA-bilaga, med själve statsminister Erlander som krönikör. LEDARLANDET hade han som rubrik. Slutklämmen var:

”På snart sagt alla områden spelar USA i dag en ledande roll – landet blir alltmer en världslikare för oss andra.”

Nu landar presidenten i Boston, snabb bilkortege in till stan. Presidenten håller tal på ett torg där Kennedy alltid hade talat, nu var där tiotusentals.

Tillbaka till flygfältet och ny start, sydväst mot Pittsburgh. Bilkortege och möte med stålarbetarna. Åter till flygfältet med sirenerna tjutande och full bevakning längs rutten, vakter med hundar på obebyggda tomter och polis i helikoptrar ovanför oss. Västerut i natten till Evansville, Indiana, för att plocka upp presidentens fru som haft en egen kampanjdag. Kort tal på flygplatsen inför 25 000 människor som fått vänta länge. Upp i luften igen och ett språng tvärs över halva kontinenten. Efter midnatt landade vi i Albuquerque, New Mexico.

Om man låtit en europeisk politiker göra om den dagens valturné, på sina egna distanser, borde det ungefär betyda att han flög från Stockholm efter lunch, höll sitt första tal på Rådhusplatsen i Köpenhamn och sitt andra i Frankfurts mässhall, mellanlandade i Zürich och avslutade kvällen i Aten.

Jag hittar bland klippen också vad jag skrev om Johnsons utmanare Barry Goldwater, republikansk senator från Arizona. Det var särskilt en kampanjdag i Pennsylvania, delstaten som kallats republikanernas Gibraltar men som Kennedy vunnit åt demokraterna. Goldwater hade talat utrikespolitik. Varför ska vi skicka vete till ryssarna? sa han. Varför inte först kräva att de river den där nya muren i Berlin? Och när ska Kuba befrias?

Det fattades bara att han talat om ondskans axelmakter så hade det varit som 2004.

Men journalisterna i pressbussen gäspade åt den republikanske kandidatens utrikestal, några började lösa korsord.

Lyndon Johnson, sittande president, måste ju vinna. Det tyckte den svenske statsministern och de flesta andra svenskar och européer. Man skulle hålla på demokraten Johnson eftersom han var Kennedys arvtagare och skulle genomföra ett program som liknade socialdemokratins ”starka samhälle”. Hur skulle det bli om republikanen Goldwater vann, hade han inte lovat bomba Vietnam sönder och samman?

Och Lyndon Johnson vann sin jordskredsseger och så började han bomba Vietnam sönder och samman.

Jag borde lärt mig läxan redan i mitt första presidentval.

Nu – i denna första av en serie kolumner inför USA-valet – upprepar jag varningen, till mig själv och andra:

Vänta tills näste man i Vita huset börjat regera innan vi sätter betyg.

Dieter Strand (ledare@aftonbladet.se)