Vi måste kunna tala om Anna Lindh
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Varje arbetsdag passerar jag Anna Lindhs grav, belägen tvåhundra meter från min lägenhet. Då och då har någon lagt blommor på gravstenen.
I september har tre år förflutit sedan mordet på den svenska utrikesministern.
Ingår Anna Lindhs korta liv i ett slags kollektivt svenskt minne eller är hennes gärning uteslutande en socialdemokratisk angelägenhet?
Jag måste ställa den till synes groteska frågan sedan jag läst ett upprop från borgerliga politiker i Nyköping. Jan Carle, Göran Silfverling, Curt Eriksson och Eva Andersson heter de fyra högeraktivisterna.
De är frustande upprörda, glömmer namnet på bokförlaget och förvandlar sin text till ett förfärande angrepp på svenska språket. Den lokala högeralliansen är helt enkelt rasande över att Aftonbladet vid terminsstarten tänkt dela ut min minnesbok om Anna Lindh.
Ännu värre tycks det vara att jag har lovat (trots att jag tycker att journalister ska skriva och inte prata en massa) finnas med under några lektionstimmar på Nyköpings gymnasium.
”Skamlöst”, skriver de politiker som inkarnerar – åtminstone – Nyköpings borgerlighet. Med en gåtfull formulering jämförs Lindh-föreläsningarna med ”postsovjetiska reportage i Pravda”.
Tanken kan vara att jämföra Lindh med Stalin och mig med – tja – Suslov.
Postsovjetiska Pravda är annars en tämligen modern och välgjord tidning, möjligen något för Putin-vänlig.
Huvudanklagelsen i den borgerliga processen är att Aftonbladet och jag utnyttjar Anna Lindh och hennes efterlevande ”i en desperat socialdemokratisk valrörelse”.
Aftonbladet skildrar och analyserar valrörelsen på nyhetsplats. Finns det någon tendens i den rapporteringen, så inte är den socialdemokratisk.
Personligen har jag deltagit i en enda valrörelse. Som mycket ung regeringstjänsteman 1966. Minus 8,3 procent för socialdemokratin.
Jag hade inte planerat företa den korta resan till Nyköping för att agitera gymnasister att rösta på regeringspartiet.
Däremot skulle jag kunna tänka mig att samtala kring de politiska frågor som var särskilt viktiga för Anna Lindh: kampen mot trafficking och ekologisk förstörelse. Engagemanget för nedrustning, internationell solidaritet och för EU.
Ämnena ingår, dessvärre, inte i valrörelsen. Få skulle beskriva dem som kontroversiella. Partierna är i princip överens, fast de praktiska tolkningarna skiljer sig åt.
I boken finns en särskilt stark hyllning till Anna Lindhs utrikespolitik. Texten är skriven av Chris Patten, en gång ledande europeisk konservativ.
Jag kunde försöka reda ut politikens villkor tillsammans med gymnasisterna. Om de stora, tunga uppdragen kan förenas med familjeliv, kulturengagemang, integritet, personlig trygghet och säkerhet.
Anna Lindhs korta liv rymmer politikens allra allvarligaste frågor. Sådana borde man ha kunnat diskutera med ungdomar i hennes hemstad, fast det är val.