Drömmarna växer fram i Rosengård
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Här återuppstår August Palm – efter 125 år
MALMÖ. Rödbruna höstlöv dekorerar den skinande vita herrgården. Simbassängen har lagts till vintervila. Ungdomar i rött och orange sliter med skotträning på konstgräsplanen. Bredvid breder en stor saftigt grön fotbollsplan ut sig. Ishallen skyltar om träningstider för flickornas hockeyträning. Bakom hallen ligger dagis och Kryddgårdsskolan.
Jag befinner mig mig i Rosengård. Herrgården, där feodalhärskaren en gång härskade, kallas numera Drömmarnas hus. Där skapades i våras det stora skådespelet ”Malmö brinner”, glödande, glad antirasistisk med hundratals Rosengårdsungdomar på scenen. Max Lundgren, som för generationer av ungdomar berättat medkännande och underhållande om social rättvisa, var dramaturg. Hans sista och alldeles naturliga gärning före döden.
Strax intill Drömmarnas hus har Mabi-Rosengårds fotbollsklubb sin klubblokal. Sentimentalt påminner jag mig att min alltför korta fotbollskarriär avslutades i Rosengård. Mabi, placerat i division 2, har förenat en turkisk klubb med en svensk. Halvmånen och svenska flaggan lyser från klubbmärket. Luciano Astudillo, ung socialdemokratisk riksdagsledamot, är ordförande. Runt sig har han ambitiösa tränare och några unika experter på skola och arbetsmarknad.
Björn Benner, en gång förskollärare på Rosengård, numera gymnasielärare på Borgarskolan (förnämast i stan) berättar att han samlat 21 ungdomar kring sig. Halva dagen tränar de fotboll, den andra kämpar de med kärnämnen: svenska, matte och engelska. 16-åringarna ska ta sig in på de vanliga gymnaiseprogrammen. Läs- och skrivövningarna utgår från berättelser om Zlatans sagolika karriär. Zlatan, som kom till klubben som 8-åring, är en av fotbollsskolans beskyddare och välgörare.
EU har skickat 10 miljoner till Mabi och bett klubben hjälpa till att bekämpa den väldiga arbetslösheten i Rosengård. Mabi Match heter projektet.
–?Många saknar helt sociala kontakter. Språkkunskaperna räcker inte alls till. En del av dem söker sig till Mabi, barnens klubb. Och vi som jobbar här hjälper till att fylla i handlingar. Vi går med på anställningsintervjuer. Ser till att de får praktik, så att företagen kan värdera deras kapacitet. Vi har ständig kontakt både med företagen och dem som söker jobb, berättar Sylvia Morfiadakis, som efter decennier av slit vet mer om Malmös integrationsfrågor än någon annan.
Mabi Match har på halvannat år förmedlat ett fyrtiotal heltidsjobb.
Jag kör genom stan bort mot Kroksbäck, det stora bostadsområdet beläget på gränsen till Djupadal, Bellevue och Limhamn. Ringvägarna som pekar mot Köpenhamn och Europa har dragits så att en mur – bokstavligen – rests mellan Kroksbäck och villaområdena.
På kvällen sitter jag på Konsthallen och lyssnar på Juan Baez, ung Kroksbäcksbo, musikpedagog och medlem av Advance Patrol: ”Vi kallar muren Ariel Sharon-muren. Hade vi haft dynamit skulle jag gärna vara med om att spränga sönder den”.
Vid Öresund sträcker sig Santiago Calatravas sensationella bostadshus Turning Torso högt över Malmö. Som ett darrigt utropstecken. Malmö vill som alltid bygga störst och mest spektakulärt. På 40-talet restes den väldiga teaterlådan, störst i Europa. På 60-talet sköt Kronprinsen upp i luften – en avbild av Chicagos skyskrapor.
1987 sjösatte Kockum sitt sista fartyg, m/t Nord Skagerack. Kockumsarbetarna har bytts ut mot studenter. Varven har ersatts av kunskapsindustri. Västra hamnen är Drömmarnas hus för stadens väletablerade.
Conny Pettersson, energiskt radikal ABF-ombudsman, berättar för mig att Malmö höll Regnbågsparad i september. ABF öppnades för omtumlande debatter om queer-teorier, lesbisk ideologi och inseminationsproblem. ABF-ombudsmannen körde ett hemmagjort fordon i spetsen för gay-festivalen.
Jag inser att Malmö och dess traditionstyngda arbetarrörelse förvandlats.
Mitt i centrum, i ett hus fyllt av databolag, hänger en relief av August Palm – Rörelsens profet. Här låg hotell Stockholm, där Palm i historiens begynnelse, närmare bestämt den 6 november 1891, talade över ämnet: Vad vill socialdemokratin.
Nästa vecka samlas Palms nutida partikamrater till kongress i Malmö.
Det är osäkert om de hinner besvara Palms fråga.