Gubbar på bordell – ring 112, någon
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tommy Larsson, tidigare ombudsman i Metalls avdelning 112 i Trollhättan, berättar vilka regler som gällt för styrelsens festande:
”Den som ville köpa sex fick betala ur egen ficka. Där drog vi gränsen.”
Smaka på orden. Det är ett förfärligt uttalande. Att köpa sex är olagligt i Sverige. Det är ett övergrepp och en form av mäns våld mot kvinnor.
Metallgubbarna i Trollhättan gav blanka fan i det. De skrävlade istället, enligt Tommy Larsson, om sina bordellbesök och bestämde sig sedan för att kvinnorna i avdelningen också måste få ha lite kul. Så tjejerna fick sexleksaker i present.
Vad liknar det om inte sexuella trakasserier? Som också är olagliga i Sverige.
Hela styrelsen för avdelning 112 avgick i onsdags. Den direkta anledningen är att de missbrukat medlemmarnas pengar och därmed deras förtroende.
Men mest upprörande är inte att fel folk betalat festandet. Mest upprörande är att männen i styrelsen för avdelning 112 har bildat ett brödraskap som bygger på destruktiv manlighet och unken kvinnosyn, tyvärr känt från andra porrklubbsskandaler.
LO har ambitionen att vara en feministisk organisation. Fackföreningsrörelsen är, liksom den övriga arbetarrörelsen, på väg att erkänna andra orättvisor än klass. Sakta växer fackets insikt om att människor förtrycks också på grund av kön, etnicitet och sexuell läggning.
Uppenbarligen inte i Metalls avdelning 112. Där har sexismen frodats och, som det verkar, övergått i rena sexköp. Hur känns det i dag att vara kvinna och metallare i Trollhättan?
Ring 112, någon.
Onsdagen var en händelserik dag. I riksdagen hölls partiledardebatt. Lars Ohly skulle kämpa för sin egen och kommunismens politiska överlevnad (som om inte kommunismen, i Europa efter murens fall, redan vore stendöd).
Det var knäpptyst i riksdagen när Ohly talade. Men inte sa han något uppseendeväckande. ”Jag är demokrat, jag är kommunist” och så vidare.
Inget som vi inte redan har hört. Inget som kan ta vänsterpartiet ur sin interna splittring och djupa kris. Med Ohly rakt in i väggen – så känns tyvärr läget för vänsterpartiet hösten 2004.
Istället blev det Göran Persson och Fredrik Reinfeldt som lyfte partiledardebatten. De bråkade om de sjuka och arbetslösa. Reinfeldt fick, med förslaget att sänka a-kassan och sjukersättningen till 65 procent, Persson att tända till ordentligt.
”Har du träffat en arbetslös? Det är ett von oben-perspektiv att kalla arbetslöshet för bidragsberoende. Moderaterna föreslår ersättningsnivåer som ingen av oss här i kammaren skulle kunna tänka oss att leva på”, dundrade Persson.
Det var hjärta, smärta och ideologi. Sverige har fått den tydliga opposition som socialdemokratin så länge har efterlyst, kanske mest för att göra sig lustig på den ”svaga” borgerlighetens bekostnad.
Inrikespolitiken känns spännande igen.
Annars har det varit Zlatans vecka, killen som berör och upprör som bara en superstjärna kan göra. Just nu i bråk med Sveriges journalister: båda parter känner sig lika illa behandlade.
I onsdags sände SVT dokumentären ”Blådårar 2”, om Malmö FF:s väg tillbaka till allsvenskan och om den då 19-åriga supertalangen Zlatan. Han ligger hemma i soffan och pratar om sin mamma:
”Jag älskar henne helt mycket alltså [...] Hon har haft det lite tufft. Sen har hon inte det lättaste jobbet heller. Hon städar. Jag har sagt till henne att hon inte ska jobba, jag ska hjälpa henne. Det löser sig.”
Zlatan med det stora hjärtat.