Professorn som räddade sitt parti
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När jag lägger i från mig Östen Undéns 800 sidor långa dagboksanteckningar, tänker jag på Isak Borg, en annan professor, huvudperson i Ingmar Bergmans Smultronstället.
I hög ålder gör de båda resan in mot jagets mitt och tvingas svara på den enkla men oerhörda frågan: Vad tjänade allt detta till? Undén med 45 år i det offentliga livet och mer än 25 år som statsråd, väger sina politiska gärningar mot de svåra personliga sorgerna, hustruns tidiga död och tragedierna i den nära familjekretsen: ”Jag har kommit överens med mig själv om att livet är värt att leva. Sagt är sagt. Eller något i den vägen.”
Undén skriver inte dagbok som Tage Erlander. Likheten skymtar visserligen fram i det passionerade teaterintresset. Undén är huvudsakligen diskret, återhållsam med personomdömen och lapidarisk: ”Uppsala. Plockat päron.””Skrev ett mellanstick till MT.”Venezuelas minister på avskedsvisit. Enligt ryktet ska han bli diktator.”
1955, den 9 mars, kan man läsa en programförklaring: ”Det är inte min uppgift att moralisera utan att framlägga en analys av det faktiska läget.”
Paradoxalt nog kom stora delar av hans politiska gärning att fyllas av djupt moraliska frågor. Undén ges ibland huvudansvaret för baltutlämningen.
I själva verket ville han riva upp det beslutet. I motsats till exempelvis Erlander och Gunnar Myrdal. Den ljumhet han sägs ha haft inför Raoul Wallenbergs öde motsägs av det starka engagemanget i minnesanteckningarna.
Känslorna tyglas oftast av den starka lojaliteten och tilltron till folkrätt och neutralitet. Undén skakar till när han ser den fängslade och dödsdömde förrädaren Quisling men han sköter oklanderligt de protokollära relationerna till Mussolini(kallad skurk).
Inga ”överdrivna” hedersbetygelser vid den mördade socialisten Matteottis grav.
Undén är motståndare till sanktioner mot det rasistiska Sydafrika(suveräniteten) men engagerar sig hårt mot kolonialkrigen, både mot Frankrikes och USA:s våld och övergrepp i Vietnam(folkrätten och suveräniteten igen).
Han berättar med värme om att han – vid sidan av de starka relationerna till de egna barnen och barnbarnen – omslöts av Ulla och Martin Lindströms familj och hur han, återigen likt Isak Borg, blev en del av deras båda döttrarnas liv. Kanske en förklaring till att han var så främmande för Erlanders patriarkala och Gunnar Strängs manschauvinistiska åsikter. Undén stod också nära de socialdemokratiska kvinnorna i den för partiet helt avgörande atomvapen-frågan. Utan Undéns kamp mot Erlanders, Torsten Nilssons, Olof Palmes och höga militärers ”ja till Bomben” hade socialdemokratin slitits sönder.
Nej till Nato var däremot självklart. Då som nu.
”Men jag återkommer väl till vännerna”, så lyder sista meningen i dagböckerna. Det blev aldrig så. Synen och hälsan hindrade. Undén hann däremot skriva om sin livslånga vänskap med Wigforss. Ett av de vackraste vänskapsporträtt jag någonsin läst.
Östens Undéns anteckningar i två band är utgivna av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Karl Molin är ansvarig.