Facket är ingen naturkatastrof

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den arbetsrättsliga processen om skolbygget i Vaxholm fortsätter. I går träffades parterna ännu en gång i Arbetsdomstolen. Huvudförhandlingen är utsatt till den 11 mars.

Vid det laget kan själva affären vara över. Redan i förra veckan kunde blockadvakterna utanför Söderfjärdsskolan räkna in ett antal herrar från byggföretaget Laval och Vaxholms kommun som gick runt på bygget, uppenbarligen för att inventera.

Laval ska lösas ut, och villkoren ser ut att bli fördelaktiga.

Redan innan kommunstyrelsen i Vaxholm i mitten av januari beslutade att frågan måste lösas talade både kommunens och företagets representanter om force majeure, en kraft utanför kommunens eller företagets kontroll.

Därmed lär det inte heller bli några krav på skadestånd. Vaxholmsborna får stå för de kostnader förseningen innebär.

I andra sammanhang är force majeure en term som används om till exempel stormar eller översvämningar. I det här fallet handlar det om normala principer på den svenska arbetsmarknaden.

Facket pekas ut som naturkatastrof.

Dubbelt märkligt kan det tyckas.

Företaget har faktiskt hela tiden kunnat få slut på konflikten. Genom att sluta ett avtal.

Laval skulle inte ha varit ensamma. Under de månader konflikten pågått har Byggnads bara i Stockholm träffat avtal om löner med det polska företaget Kormal Spolkazoo och slutit ett kollektivavtal med den lettiska glasfirman Sia Arcers.

Det svenska fackets krav på avtal kommer inte heller som någon överraskning. Tidningen Byggnadsarbetaren kunde i går berätta att det till och med står i det upphandlingsprotokoll som gjorts upp mellan Laval och kommunen.

Entreprenören har åtagit sig att teckna kollektivavtal, och samma regler gäller underentreprenörer. Parterna visste mycket väl att det skulle bli svårt att genomföra bygget utan ett svenskt kollektivavtal.

Ändå ska konflikten alltså behandlas som om den vore en naturkatastrof.

Till en del beror det på att det juridiska läget är oklart. Kravet på anständiga anställningsvillkor fanns inte med i underlaget för upphandlingen. Kanske får det inte heller finnas där eftersom det skulle kunna beskrivas som ett handelshinder.

Det är därför facken länge krävt att Sverige, precis som de flesta andra EU-länder, ska ratificera ILO:s konvention 94. Det skulle sätta stopp för social dumpning i frihandelns namn, i vart fall i samband med offentliga upphandlingar.

Men bilden av blockaden som en katastrof kan också passa ganska bra, både för den borgerliga majoriteten i Vaxholm och för företaget.

Vaxholmspolitikerna får en prislapp på kostnaden för fackets inflytande i Sverige, en prislapp som lär att komma tillbaka som politiskt argument för nya maktförhållanden på arbetsmarknaden.

Företaget och dess advokater kan fortsätta processen och kanske till slut utmana det svenska partssystemet med EU:s hjälp.

Söderfjärdsskolan kommer säkert att byggas färdigt, men något säger mig att Vaxholmskonflikten och striden om de svenska kollektivavtalen inte är över.

Ingvar Persson