Veckor på kåken gör ingen bättre
Allt färre tidigare fångar begår nya brott, och så har faktiskt trenden sett ut ända sedan år 1999. Sedan millennieskiftet har andelen återfallsförbrytare minskat med 13 procentenheter.
Det visar nya siffror som Kriminalvården presenterade i går.
Allt beror kanske inte på Kriminalvårdens förtjänst, medger generaldirektör Nils Öberg ödmjukt. Men uppenbarligen är det någonting man gör på fängelser som fungerar.
Samtidigt visar siffrorna att det finns problem med de påföljder domstolarna dömer ut. Ett är faktiskt att många döms till korta fängelsestraff.
Korta straff
Tre av fyra dömda fick 2016 en strafftid på mindre än ett år. Var femte dömdes till ett fängelsestraff på mindre än en månad.
Det skapar två problem. Det blir naturligtvis inte mycket tid till kriminalvård om straffet inskränker sig till några få veckor. Med tanke på de stora problem som dömda brottslingar ofta har räcker det förstås inte.
Förutsättningarna för att undvika återfall skulle antagligen många gånger vara större i någon typ av frivård.
Det är i alla fall den slutsats Kriminalvården drar.
Urholkar systemet
Dessutom riskerar riktigt korta straff faktiskt att urholka hela systemets trovärdighet. Fängelse ska vara lagens strängaste påföljd, och det ska användas för allvarliga brott. Men om strafftiden bara handlar om några veckor är det inte säkert att det är så det uppfattas.
Också här skulle sannolikt effektiva frivårdsåtgärder upplevas som minst lika ingripande.
Om det skulle vara resultaten som styrde politiken borde alltså debatten handla om att färre brottslingar ska sitta av meningslösa straff utan vårdinsatser, och att fler skulle tvingas ta itu med sina problem på hemmaplan. Men så kommer det förstås inte att bli.
I stället lär tävlingen om vem som kan kräva flest och längst fängelsestraff att fortsätta.