Sydkorea har fått en ny solskenspolitik
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På flygbussen in till Seoul fladdrade darriga bilder från Japans match mot Turkiet. Mina sydkoreanska medresenärer upptäckte ändå det väsentliga. Turkiet vann och bussen fylldes av entusiastiskt segerjubel.
Huvudfienden, Japan, borta från VM. En orgiastisk segerkväll med fem miljoner ”röda djävlar” på gatorna bekräftade maktskiftet. Sydkorea hade än en gång tagit över fotbolls-makten i Asien.
Fiendskapen mot ockupationsmakten Japan är djup och bestående. Historien om förtryck, massmord och massvåldtäkter berättas om och om igen. Japans ovilja att acceptera Sydkorea som medarrangör till VM bekräftar bilden av arrogansen från grannen.
Sydkorea marknadsför, som det heter, sitt ekonomiska under lika suveränt som landslaget spelar fotboll. Strax bredvid presscentrumet demonstrerar små kvinnor den tredje epokens mobiltelefoner. Och jag, mer opraktisk än de flesta, kan på sekunder ladda ner tv-program och sätta mig i förbindelse med Sverige.
– Vi klarade krisen, den så kallade IMF-krisen, på några år, säger telebolagets utsände chef.
Tillväxtsiffrorna sedan sammanbrottet 1997 flyger i luften som försiktiga segerraketer. Plus tre procent. Arbetslösheten stannar på 3,5.
Grannen Japan låtsas vara på väg uppåt, efter en decennielång kris. Men ingen litar på rapporterna. Deflationen, de sjunkande lönerna och det växande skuldberget berättar nämligen om en helt annan verklighet. Och 3,2 miljoner saknar jobb.
Att detta skapat en djup politisk kris kring den en gång så populäre premiärministern Junichiro Koizumi tillhör självklarheterna. Politiskt står det därmed oavgjort mellan Japan och Sydkorea. Korruptionen, en regel i landet, har gnagt sönder förtroendet för den avgående presidenten Kim Dae Jung, aktad Nobelpristagare i väst, avvisad statschef i sitt hemland.
Kims ambitiösa försök att bygga en ”solskenspolitik” rakt över till Nordkorea visar sig vara en svag bedömning av de politiska väderleksutsikterna. Den staty han byggde över sig själv, med västvärldens hjälp, krackelerar på hemmaplan. Fackföreningarna förtrycks som på den gamla onda tiden och konflikterna växer.
Det ekonomiska fifflet har nått rakt in i Kims familj. En son är åtalad för bestickning. Han fungerade som dörröppnare och mellanhand för byggintressen. Kim själv har fått lämna det parti han en gång skapade, demokratiska millenniepartiet. Han styr landet med hjälp av en teknokratregering. Det hjälpte inte. I kommunalvalen den 13 juni mosades partiet sönder.
Hans tänkte efterträdare Roh Moo-hyun är lika chanslös i det kommande presidentvalet som Saudiarabien mot Tyskland i VM-fotbollen. Han förlorade till och med sin egen hemregion i valen.
På fotbollsläktarna svajar banderoller som kräver ”Hiddink for president”. Få skulle förneka att det är den inhyrde holländska förbundskaptenen som sköter solskenspolitiken i Sydkorea.