Vad vi lärde oss av klimatmötet
köpenhamn.
Till sist stod det mellan USA och Kina.
Barack Obama mot Wen Jiabao i en 55 minuter lång, enskild överläggning på fredagskvällen. Båda talade om kraftfulla tag, men ingen av dem hade egentligen mycket att komma med.
Och därmed avslutades klimatmötet i näst intill total uppgivenhet.
I flera år har världen förberett ett nytt klimatavtal. Möten har hållits och politiker har avgivit löften om att nu ska världen räddas från torka, översvämningar och orkaner. Köpenhamn har varit målet för så många förhoppningar, inte minst i de fattigare länderna.
Men stormakterna tog över, det blev inget klimatavtal i Köpenhamn och nu dröjer det minst ett år innan ett sådant kan komma till stånd. Klimatkonferensen slutade i ett urvattnat papper som innebär att värmen kommer att öka.
Sista dagen, när delegaterna var fullständigt utmattade av hopplösa förhandlingar, ställdes allt hopp till Barack Obama. Han kom och han stannade verkligen hela dagen, men hans insats blev en besvikelse. Han uppmanade visserligen alla länder att bidra till ett klimatavtal. Själv bidrog han dock inte med någonting nytt.
Fredrik Reinfeldt satsade som EU-ordförande all sin prestige i oändliga möten med världens ledare och han gjorde nog allt som stod i hans makt. Toppmötet pågick dygnet runt, möten avbröts, återupptogs och varvades med bilaterala överläggningar. Klimatmötet har under de senaste dagarna utvecklats till en ren fars med smällande dörrar och upprörda känslor.
Det är kanske inte så konstigt. Hotet mot klimatet är en fråga av näst intill existentiell art. Det handlar om hur människor vill leva och frågan är hur olika länder ska kunna enas om vilket liv som är det riktiga? I USA försvarar man sitt bilburna ”american way of life”. I Kina tycker man sig ha rätt till samma utveckling som västvärlden haft. Hur mäter man dessa intressen mot varandra? Klimatförhandlingarna har inte bara handlat om utsläppsmål, teknik och finansiella lösningar. De har handlat om vilken livsstil man är beredd att försaka. Den i-världen vill behålla och den u-världen vill uppnå.
Det spelar ingen roll hur gärna vi vill rädda världen. I Köpenhamn lärde vi oss att så svåra frågor inte låter sig avhandlas på några dagar.