Jag slutar efter valet till hösten
I går meddelade jag Aftonbladets styrelse, dess ägare och alla kollegor, att jag tänker sluta som tidningens politiska chefredaktör efter valet i höst. Beslutet känns rätt även om vemodet sköljer över mig när jag skriver detta.
Hösten 2006 skrev jag på denna sida att jag skulle göra klart min prästutbildning. I januari 2008 prästvigdes jag i Storkyrkan i Stockholm. Det var en stor dag i mitt liv, när min ungdoms dröm uppfylldes.
Jag har sedan dess försökt kombinera dessa mina två världar som jag älskar – kvällstidning och kyrka. Det har milt sagt varit kluvet om än väldigt berikande. Efter stor vånda har jag kommit fram till att det är dags att byta utsiktspunkt, från den politiska journalistiken till den arena som handlar om att vara präst och teolog. Efter många år som chef längtar jag också efter en friare tillvaro där jag kan skriva, hålla föredrag och själavårda.
Jag har verkat i den politiska journalistiken i tjugo år. Jag började som ung ledarskribent på Örebro-Kuriren och blev dess chefredaktör och ansvarig utgivare när jag var 25 år. På Aftonbladet har jag varit i femton år. Våren 2001 utsågs jag till politisk chefredaktör – den yngsta genom tiderna och den andra kvinnan i tidningens nu 180-åriga historia.
”Himlen kan vänta”, löd rubriken på Lena Mellins intervju med mig då jag blev politisk chefredaktör. Att jag alltid skrivit och bildat opinion i skärningspunkten mellan det existentiella och det samhälleliga vet de som följt mig i spalterna. Nu känns det som att himlen inte riktigt kan vänta, eller hur jag ska uttrycka det.
Det har varit fantastiska år på tidningen som jag är oerhört tacksam för. Jag har fått vara med och bygga upp tre opinionsavdelningar: ledare, kultur och debatt. Jag har tillsatt ny kulturchef (Åsa Linderborg) och ny debattchef (Karin Magnusson) och opinionsmaterialet har i chefredaktör Jan Helins tidningsmakeri fått en framskjuten plats.
Är det någon gång man ska sluta är det väl när allt känns toppen. Fast det är också då som det är som svårast. Men att följa sitt hjärta är trots allt det enda rätta.
Gud får förresten vänta lite ändå, för nu tänker jag ha hundraprocentigt fokus på opinionsbildningen fram till valet och förhoppningsvis kan både jag och den borgerliga regeringen byta jobb därefter.