Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Man har sina nycklar som knogjärn i handen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-14

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag var sex år och skiträdd för den lilla skogsdungen vid skolan. Där kunde man inte vistas ensam för där fanns det stora killar som skar hål i barn och strödde salt i såren, sa vandringssägen.

Vid elva års ålder satte en annan och mer smygande rädsla in. Jag bodde på Lävägen men hade kompisar på Snövägen, för att komma dit måste man gå förbi ett stort, ödsligt parkeringshus. Det är mörkt i Luleå i november, jag såg lysrörsljuset från parkeringshuset på håll och hittade alla möjliga omvägar för att slippa gå förbi, slippa faran:

Våldtäktsmännen.

I forskningsprojektet Rädslans rum finner genusforskaren Birgitta Johansson att kvinnors geografiska gränser är annorlunda än den geografi andra upplever. Rädslan för överfall får kvinnor att undvika platser där ingen ser, ingen hör. Så utsätter de sig för andra risker: kvinnor som väljer att korsa stora vägen i stället för att använda den mörka gångtunneln löper större risk att bli överkörda.

Jag frågar mina tjejkompisar om deras rädsla. Vissa känner sig inte alls begränsade i sitt rörelsemönster: ”Jag har sedan 13 års ålder rört mig ute på kvällar och nätter, ofta till fots men även på cykel eller tunnelbana. I innerstan är jag aldrig rädd och jag har heller aldrig blivit utsatt för något obehagligt av främmande personer på gatan”, säger Linda.

Andra vittnar om hemska erfarenheter och ständiga strategier. Förutom att undvika mörka och ödsliga platser kan man ha nycklarna som knogjärn i handen, låta mobilen vara färdigprogrammerad med 112, fundera på om skolböckerna är tillräckligt tunga för att dänga i huvudet på någon, inte lyssna på musik i hörlurar, alltid ta taxi.

Viktigt är också att trotsa mörkret, stärka sig själv, vägra låta rädslan ta över. Anna säger: ”En lite konstig grej som fungerar är att jag har bestämt mig för att om jag blir våldtagen ska jag inte sova förrän jag har hittat mannen i fråga, och dödat honom. Det låter kanske vansinnigt men det ligger väl en sorts tröst i att jag har bestämt mig för att inte vara ett offer, att jag hellre sitter en halv livstid på Hinseberg än att känna mig maktlös.”

Det sägs ibland att kvinnors vaksamhet i det offentliga rummet är irrationell, ologisk, inte värd att tas på allvar. Om man kollar statistiken är det ju män som löper störst risk att bli överfallna på gatan. Misshandel och övergrepp mot kvinnor sker oftast i hemmet, gärningsmannen är oftast en pojkvän eller make.

Så kan man, helt enligt rådande könsmaktsordning, försöka förminska och förlöjliga kvinnors rädsla. Men då är man, milt uttryckt, ute och irrar i ytlighetens kvarter.

Både män och kvinnor riskerar att bli rånade och misshandlade på gatan. Men överfallsvåldtäkter och annat sexualiserat våld drabbar så gott som bara kvinnor. Självklart förhåller sig kvinnor till det. Att risken för våld är större i hemmet behöver inte innebära att rädslan för våld utomhus blir mindre – snarare blir hotet om våld något ständigt närvarande, något kvinnor ständigt påminns om. Om man inte ens är säker i sitt hem, varför skulle man då vara det på en öde gata?

Överfallsvåldtäkterna existerar. Men riskerna, och rädslan, kan till stor del byggas bort. Rejäl gatubelysning som motar mörkret, säkra övergångsställen istället för gångtunnlar. ”Och varför bygger man parkeringshus som fängelser, utan mobiltäckning?” undrar Christina.

När kvinnor bestämmer sig för att trotsa rädslan och göra det offentliga rummet till sitt – ”Jag har djävlar i mig rätt att promenera var jag vill när jag vill!” – är det minsta man kan begära att stadsplanerarna bygger för kvinnornas frihet.

Åsa Petersen

Följ ämnen i artikeln