Låt oss slippa en pekpinne till
Annika Nilsson, socialdemokratisk riksdagsledamot, har utrett adoptionslagstiftningen. Hon har gjort det utifrån övertygelsen att adoptivfamiljer måste vara så lika biologiska familjer som möjligt.
Därför föreslår Annika Nilsson att ingen över 42 år ska få bli adoptivförälder. Därför vill hon också att alla som adopterar ska tvingas genomgå en ”kommunal föräldrautbildning”.
Ursäkta, är alla biologiska föräldrar yngre än 42? Vad jag vet ökar genomsnittsåldern för förstföderskor – som en självklar konsekvens av unga kvinnors benägenhet att plugga, jobba och göra karriär som vilka män som helst.
Vad jag vet behöver heller inga av mina kompisar som föder egna barn genomgå någon kommunal föräldrautbildning. De får visserligen stöd och rådgivning av mödravårdscentraler och försäkringskassor, men det samhälleliga stödet utgår alltid från att mina kompisar är mogna för det föräldraskap som de själva valt.
Nej, det luktar moralism om Annika Nilssons adoptionsutredning. Eller snarare kärnfamiljsromantik.
Precis som i debatten om homosexuellas rätt att prövas för adoption närs här myten om att den biologiska familjen alltid är den bästa, endast i egenskap av sin ”naturlighet”. Därmed görs så vanligt förekommande fenomen som skilsmässor, halvbrorsor och ensamstående morsor – liksom adoptivfamiljer – till något onaturligt. Kraven på statlig kontroll ökar.
Det fria familjelivet gynnas knappast av den snäva, kvävande syn på familjen som familjeivrarna vill värna. De motverkar uppenbart sina egna syften .
I Dagens Nyheter intervjuas Ann-Sofie och Claes Frisk, 49 respektive 45 år gamla (eller unga). De har adoptivbarnen Petra, snart sex, och Alexander, snart tre, som kommer från Vietnam.
– Vi tycker att 42 år är litet för lågt. Som många andra föräldrar i Stockholm väntade vi ett tag innan vi ville skaffa barn. Det är ett storstadsfenomen. Man skaffar sig utbildning, gör karriär och träffas sent, säger Ann-Sofie Frisk.
Hon påpekar också att det är ”en lång resa” att skaffa adoptivbarn om man inte kan få biologiska barn. Kanske är det den viktigaste invändningen mot Annika Nilssons utredning: Människor som vill adoptera skulle, om hennes förslag blev verklighet, vara tvungna att bestämma sig tidigt. Vid den tidpunkten kanske de inte ens vet om att de inte kan få några biologiska barn.
Adoptivföräldrar bör naturligtvis inte vara hur gamla som helst. Barn behöver ju sina föräldrar under sin uppväxt. Men det bör rimligen gälla även biologiska föräldrar – när föreslås en åldersgräns även för dem?
I nuvarande läge, när såväl genomsnittsåldern för förstföderskor som medellivslängden ökar, är det knappast en modernisering att införa en onödigt låg åldersgräns för adoption. Skälen är i sådana fall mer moralistiska än sakliga: familjekonservatismen försöker pracka på människor ännu en pekpinne.
Låt oss slippa det.