Ola Salo skapade mitt soundtrack
Jag har haft Marseljäsen i huvudet den här veckan. Den franska nationalhymnen är oemotståndlig att tralla på. Maffiga fransyskor med djupa röster och skorrande ”rrrr” som tar i ända från magen. Åh, om jag kunde sjunga så.
Fast presidentvalet är en tråkig historia. Nicolas Sarkozy delar in människor i ”vi” och ”dom”. Vi som jobbar. Dom som inte gör det. Vi som har rättigheter. Dom som har skyldigheter. Vi som sköter oss. Dom som latar sig. Ett delat samhälle där ”slöddret” står lågt i kurs.
Jag känner igen retoriken från den svenska valrörelsen. Moderaterna kallade sig ”det nya arbetarepartiet” och sa att det ska ”löna sig att arbeta”. Sänkta skatter åt dem som har och lägre ersättningar åt dem som hamnat utanför ska få latmaskarna att börja söka jobb. Jobb som inte finns, eller som i bästa fall är slitiga och lågavlönade.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann gjorde alltsammans tydligt på första maj, då han i Expressen skrev: ”I dag samlas arbetarrörelsen i Sverige. Alla som dagligen går till sina arbeten har chansen att gemensamt manifestera styrka och solidaritet.”
Schlingmann är en nybörjare i första maj-sammanhang, det märks. Arbetarrörelsens högtidsdag är inte alls bara en dag för dem som ”dagligen går till sina arbeten”. Första maj handlar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Demonstrationerna är inte den uppvisning av lydiga, skötsamma arbetare i räta led som den auktoritära högern skulle vilja se.
I Frankrike och i Sverige.
Göran Persson, som har snackat så mycket skit om lobbyister genom åren, ska börja som ”senior advisor” hos konsultbyrån JKL. Receptet är glasklart: samla på dig politisk erfarenhet i Sverige och Europa. Sälj den sedan, tillsammans med din telefonbok, till högstbjudande på marknaden.
Det talas om att Persson gör det för pengarna. Jag är inte helt säker på det. Jag tror han gör det för att fortfarande räknas, att fortfarande betyda nåt bland maktens män.
”Jag saknar tempot från förut. Det känns lite tomt utan det”, konstaterar Persson i Dagens Nyheter.
Förut var han ”Tony” med Blair och ”Gerhard” med Schröder. Nu kan han bli ”Mats” med finansmännen Qviberg och Gabrielsson.
I Aftonbladets artikelserie ”Sveriges nya miljonärer” säger Mats Qviberg: ”De som är uteliggare väljer kanske det för att de har svårt att inordna sig.”
Mats Gabrielsson har alltid tagit hand om affärerna, medan hans fruar har skött barnen: ”Jag gillar inte barn, tycker inte att det är kul. Det är först när de är fem år gamla som man har ut något slags behållning.”
I morgon kväll vinner The Ark schlager-EM. Hoppas jag.
Sångaren Ola Salo är inte bara stor som artist. Han är en riktig preacherman. 2001 skrev han på den här ledarsidan.
Sommaren 2000 var jag på väg att för mig själv formulera en feminism som även ser orättvisor och förtryck på grund av etnicitet, sexualitet och funktionshinder. Som gör upp med den benhårda norm som hindrar människor att vara sig själva. Det kallas intersektionalitet på universitetssvenska. Det visste jag inte då, om begreppet ens var uppfunnet än.
Solen stod högt över Saltsjön vid Slussen och jag hörde The Arks ”It Takes A Fool To Remain Sane” för första gången. Den blev mitt soundtrack.
”Maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange
to seem insane
to gain weight
to seem gay
– I tell you this:
That it takes a fool to remain sane.
In this world all covered up in shame.”