De anställda måste få makten över företagen

Så kan vi tämja rövarkapitalismen

Daniel Swedin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

I förra veckan gick Alingsås Tidning i konkurs. Det ekonomiska läget för koncernen WM-media har varit tufft länge och nu är det slut. Tidningen har i fem generationer drivits av ­familjen Michelsen men i en ­intervju med Göteborgs-Tidningen menar delägaren Susanna Michelsen – nu boende i USA – att familjen inte har något ansvar för tidningens kollaps.

Allt för börskursen

Michelsen har bilden klar för sig: trots tidigare nedbemanningar och relativt låga löner är personalkostnaderna för höga. Det daltas för mycket med de anställda i Sverige och här går det inte att vara entreprenör. Och förresten känner hon inget känslomässigt för tidningen heller. Att leva livet i USA däremot...

Så talar de privilegierade om sina medarbetare och sina kunder. Nog har vi hört det förr, och inte bara i tidningsvärlden.

Sedan åtminstone 40 år tillbaka har ledstjärnan för alla börsnoterade företag varit att göra sina aktieägare glada. Nya finansiella mål har gjort vinstkraven ännu hårdare och det mesta man tjänar in ska gå till aktieutdelningar. Dessutom har börsdirektörer tillgång till ­belöningssystem som ger allra mest när börskursen är hög. Och hur ser man till att börskursen är hög?

Lägg ned fabriker, kontor och arbetsplatser. Flytta ut verksamheten till låglöneländer. Sparka folk. Slå ihop verksamheter. Sådant ­gillar marknaden.

Kapitalismen urartar

Det har skapat en kortsiktighet som varit rent förödande. Det har vidgat klyftorna mellan löntagare och kapitalägare men också mellan arbetare och tjänstemän. Vinstjakten har stängt ned industriorter, bestulit folk på självrespekt och gjort ­direktörer till oligarker som förväntar sig att bli uppassad av en nyfattig tjänsteklass.

I USA och Storbritannien – där väljarna röstat fram Trump och Brexit – förs nu en debatt bland företagsägare om kortsiktigheten. Den kan vara farlig för marknadsekonomins överlevnad.

I Sverige är det tyst.

I helgen gjorde statsvetarprofessor Bo Rothstein ändå en ­ansats när han på Dagens Nyheters debattsida föreslog att löntagarna genom ägande ska få del av företagskapitalets avkastning. Det handlar om den typ av vinstdelningssystem som redan finns i många svenska bolag, men med ytterligare underlättanden för löntagare som vill vara med och äga sina arbetsplatser.

Dags för löntagarfonder

Studier visar att poängerna är många: lönerna är ofta högre i personalägda företag, de anställda är mer nöjda med sina arbetsförhållanden och man får del av vinsten. Dessutom kan det vara ett delrecept mot ur­artad kvartalskapitalism.

Den som är med och äger ­företaget hen jobbar på vill ju sannolikt att företaget ska gå bra. Inte bara vid nästa bolagsstämma utan också om tio eller femtio år.

Det är ingen perfekt lösning, erkänner Rothstein, men den som väntar på perfekta lösningar på rövarkapitalismen lär få vänta.

Som svar på klasskampen uppifrån är det kanske på tiden att vi plockar fram den gamla idén om löntagarfonder igen.

Åtminstone för att fundera över ett av systemets grundproblem: hur ökar vi löntagarnas inflytande över ekonomin.