Persson tror på krig och skatter
Tony Blair serverade i går lunch för Göran Persson och andra socialdemokratiska ledare från Europa.
– Fint att träffa de gamla kamraterna. En del av dem har förstås gått i opposition, som den där Nyrup, ”Najrup”, säger han.
Persson såg nedbantad och nöjd ut och sa rakt ut i det svenska residensets förnäma bibliotek:
– Jag är den ende som vunnit val genom att inte lova skattesänkningar.
– Det är så lätt att vara modern. Gå på fina seminarier, möta medieeliten, träffa de intressanta företagsledarna. Fast för att vinna val måste man tala med de människor som blir av med jobben, de som bor i glesbygderna. De som drabbas av de snabba förändringarna. Ett parti till vänster måste alltid vara i opposition.
Fina formuleringar. Jag undrar om han drog dem i 10 Downing Street.
Nyliberalismen är slut, sa Persson.
– Kravet om skattesänkningar har malt sönder moderaterna. Folk vill ha en fungerande offentlig sektor och sånt kräver ordentliga skatter.
Persson har inte lika säkra svar om Europas framtid. Han är osäker på om EU-medlemmarna verkligen vill genomföra den stora utvidgningen, gårdagens paradämne.
– Det finns minst femtio skäl att säga nej, om man inte vill.
Göran Persson vill ha ett stort EU och han delar, sa han med välbehag, den uppfattningen med Gerhard Schröder:
– Det ska växa ihop, som hör ihop, sa han på tyska och med det språkets satsföljd.
Det Europa som styrs av högern är numera skeptiskt till det budskapet.
Göran Persson berömde sin värd:
– Alla på lunchen var överens om att Blair gjort ett fint jobb genom att få amerikanerna att förstå vikten av att handla multilateralt i Irak-krisen. Att alltså inte gå i krig utan stöd från FN:s säkerhetsråd.
Kanske ett sätt att tacka för maten.
Kriget kommer, så kan Göran Perssons London-budskap sammanfattas. Det finns, sa han, en viss logik i den process USA satt i gång, den måste fullföljas.
Bush talar till sin hemmapublik och den ska snart gå till val:
– Situationen är mycket allvarlig.
Tony Blair, den gode amerikanske vännen, mobiliserar sin militär och skickar sin utrikesminister på rundresa i Mellanöstern, i praktiken som amerikanskt ombud.
Blair kräver, klokt nog, att Irak-krisen sammankopplas med den eviga palestinska frågan.
Rätt tänkt, säger Persson, men helt orealistiskt. Den svenske statsministern tycks ha befriats från sin gamla naivt proisraeliska hållning. Han har säkert lyssnat på Ariel Sharons förfärligheter, till exempel att hans senaste massaker på palestinier ”var en framgång.”
Det sista jag hör av Persson är ett vänligt försvar för Bo Lundgren:
– Det är inte så lätt att ta över ett parti, det krävs tid och tålamod.
Persson vet.