Fritt valt arbete och ”fylleriövningar”

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Elever från bruksorter får lägst betyg, ropar en rubrik i Dagens Nyheter.

Tidningen har en lista över slutbetygen från grundskolan i landets kommuner. I topp finns inte överraskande Danderyd, Lomma och Lund. I botten ett antal kommuner som skulle kunna komma direkt ur en gammaldags undervisningsfilm om Bergslagen.

Landets lägsta grundskolebetyg sätts i Norberg och Skinnskatteberg. Bara något bättre går det för eleverna i Degerfors och Smedjebacken.

Jag är inte förvånad. Jag har nämligen, för en halv evighet sedan, gått i skolan i precis en sådan bruksort. Hällefors finns inte med på listan, men jag skulle inte ha blivit överraskad om den funnits där.

Mina bilder av undervisningen på Klockarhagsskolan i mitten av 1970-talet talar inte om någon dålig skola. Lärarna var, i den mån de skilde sig från genomsnittet, snarast bättre än många andra. Det fanns ett äkta engagemang i kollegiet.

Det saknades inte resurser. Vi hade skolvärdinna, internt högtalarsystem och miniräknare i klassuppsättning. Minns jag rätt fick till och med vi som hade extra lång resväg ett mellanmål under en period.

Undervisningen präglades till stor del av arbetsböcker med ”fylleriuppgifter” och facit i slutet. Den dummaste av undervisningsmetoder, men jag misstänker att det knappast skilde oss från andra högstadieskolor på 1970-talet.

Vi hade fritt valt arbete och hemkunskap, franska, tyska och engelska på schemat och håltimmar när vi drev runt i korridorerna eller hängde i rökrutan.

En högst normal tonårstid med andra ord. Utom kanske i ett avseende.

Jag har över huvud taget inget minne av att vi någonsin tävlade om studieresultat. Ingen bild av att nervöst jämföra rättade skrivningar, inga samtal om vem som fått vilket betyg och inga oroade frågor om var klassens ”medel” låg.

Då tänkte jag naturligtvis inte på saken.

Nu, när jag bland annat arbetat som lärare och sett hur just dessa ritualer fyller tillvaron för många högstadieelever, inser jag hur märklig denna brist på studiekonkurrens egentligen var.

För att försäkra mig om att jag inte minns fel ringer jag en av mina vänner från högstadietiden.

–?Det var aldrig det som räknades, säger han.

Efter nian fortsatte han på verkstadsskolan. Näst intill garanterat jobb på stålverket. En väg många av mina klasskamrater började vandra.

Bruksorten beskrivs gärna som en begränsande miljö, ett slags mental tvångströja. Skolresultaten tycks tala för den bilden.

Ändå är den absolut inte fullständig.

Jag tror nämligen inte att jag och mina klasskamrater – lika lite som dagens ”bruksungar” – saknade talang eller ambitioner.

Vi hade bara aldrig lärt oss, aldrig velat lära oss, att ställa oss in.

Att det gick ut över studiemotivationen måste vara ett misslyckande för skolan.

I dag arbetar min kamrat inte längre på bruket. Snarare i det nya kunskaps- och upplevelsesamhället, med andra synliga och osynliga revir.

Han säger att han fortfarande har svårt med hierarkier och tillgjorda statusgränser.

Ett arv jag känner så väl.

Ingvar Persson