Gott nytt år i klassamhället
Det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, ekonomin är urstark och det byggs jättemånga nya bostäder. Allra bäst går det för dem som har mest.
Får leva på småpengar
I dagarna presenterar tidningen ETC en granskning av de 1 000 bäst betalda svenskarnas inkomster mellan åren 2008 till 2016. Deras månadsinkomster - där arbets- och kapitalinkomster räknats samman - har stigit från 2,5 miljoner kronor år 2008 till 4,3 miljoner förra året.
I fjol tjänade de i snitt 52 miljoner kronor. Det ger oss en timlön på 25 000 kronor. Så mycket tjänar en sjuksköterska på en månad.
Det där kanske är en orättvis jämförelse. I Sverige pratar vi ju helst om klyftor mellan den som har mycket och den som har lite mindre i termer som ”incitament” och ”utbildningspremie”. Det är ord som ska dölja ordningen där den cancersjuke som utförsäkrats får leva på några tusenlappar och en riskkapitalist som Robert Andreen under ett år tjänar en miljard. Det är ord som ska dölja att vi låtit försämringar i arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och pensioner betala slopade de gåvo- och arvsskatter, sänkt bolagsskatt och avskaffad fastighetsskatt.
Utvecklingen är inte unikt svensk. Ledarsidan berättade i förra veckan om World Inequality Report, som gått igenom hur det står till med inkomst- och förmögenhetsutvecklingen i världen. Här visar det sig att den rikaste 0,1 procenten av världens befolkning ökat sin sammanlagda förmögenhet med lika mycket som den fattigaste hälften – eller 3,8 miljarder människor – sedan 1980. Dessutom äger den rikaste 1 procenten i världen 27 procent av den totala globala förmögenheten.
Grogrund för extremism
Det är en utveckling som oroar. Institutioner som Världsbanken och valutafonden IMF talar om de ökande klyftorna som förödande för tillväxten och tilliten. Ojämlikhet skapar för tidig död, ohälsa och fattigdom. Det leder till social oro som i sin tur kan bli grogrund för extremism. Mot sådant skyddar inte skyhöga löner och svindlande kapitalinkomster. Obeskattade förmögenheter rår inte på krisen i förlossningsvården, behov av nya vägar och järnvägar, poliskris eller segregation.
Det gör det däremot om de med mest pengar faktiskt börjar betala en rimlig andel av inkomster och förmögenhet i skatt.