Den fria marknaden hotar social trygghet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det finns antagligen få idéer som de senaste åren diskuterats mer än den europeiska sociala modellen. Från höger till vänster vill alla, Tony Blair möjligen undantagen, värna välfärd, trygghetssystem och arbetsrätt.

Problemet är bara att det inte finns en tydlig europeisk modell, varken när det gäller välfärd eller arbetsmarknad. Snarare handlar det om 25 nationella system framväxta ur historiska och politiska erfarenheter. Tillsammans ska de fungera på den gemensamma marknaden.

Det är inte konstigt att det uppstår problem. I synnerhet som friheten för kapital, varor, tjänster och arbetskraft är själva kärnan i strategin för att göra de europeiska ekonomierna konkurrenskraftiga i en global ekonomi.

Några av utmaningarna beskrivs i den senaste årsboken från nätverken för Europaforskning inom ekonomi, juridik och statskunskap, ”En gränslös europeisk arbetsmarknad?”.

Redaktörerna Sverker Gustavsson, Lars Oxelheim och Nils Wahl låter nio forskare behandla olika aspekter på europeisk integration och en gränsöverskridande arbetsmarknad. Tillsammans ger de perspektiv på, och komplicerar bilden av, en europeisk integrationsprocess som gång på gång tycks köra fast.

I en läsvärd uppsats hävdar André Sapir att välfärds- och trygghetssystemen måste reformeras om en gränslös arbetsmarknad ska realiseras. Samtidigt pekar han på de skillnader som finns inom unionen, och det faktum att de nordiska länderna i ovanligt hög grad både lyckats utjämna klyftor och skapa flexibilitet och omställningsförmåga.

Olof Åslund, Anders Kjellgren, Ronnie Eklund diskuterar från olika utgångspunkter en friare handel med tjänster inom union­en. Kjellgren lyfter fram det mycket aktuella tjänstedirektivet och konstaterar att det försök till ”alexanderhugg” kommissionens förslag innebär inte är den enda vägen.

Eklund behandlar den i vårt land minst lika aktuella Vaxholmsfrågan. Han konstaterar att rader av argument, juridiska och politiska, talar för att domstolen ska godkänna den svenska modellen. Motsatsen, att ge rörligheten företräde framför konflikträtten, skulle med författarens ord ”klampa in i porslinsbutiken som en elefant” och öppna för regelrätt social dumpning. Oordningen skulle inte bara drabba Sverige utan också de nationella systemen i de flesta EU-länderna.

Dessutom skriver Karin Borevi, Jan Ekberg och Gregor Noll om medborgarskap och utom­europeisk invandring. Anders Widfeldt resonerar om det eventuella sambandet mellan högerpopulism och immigration. Slutligen analyserar Katariina Hakkala mekanismerna bakom och konsekvenserna av företagens utflyttning.

Texterna har en gemensam utgångspunkt. Effektivitet kan inte köpas till priset av att människors sociala eller fackliga rättigheter försvagas. Det skulle destabilisera politiken.

Utgångspunkten borde vara självklar. Ändå visar det sig gång på gång att den ifrågasätts, att den fria marknaden får företräde framför politiken.

Det är det stora hotet mot den europeiska tanken.

Ingvar Persson