Tänk om hon inte är en bimbo
17 januari 2016. Margot Wallström
Strax före midnatt i natt kom beskedet: USA och EU häver sanktionerna mot Iran. En ”milstolpe” kallade FN-chefen Ban Ki-Moon det avtal som då blivit klart i Wien.
Ett par timmar tidigare hade det internationella atomenergiorganet (IAEA)I meddelat att Iran uppfyllt sina åtaganden i kärnenergiavtalet med stormakterna.
När sanktionerna nu hävs skrivs historia.
Iran kommer bland annat kunna exportera olja.
Avtalet är en stor framgång för Barack Obama och det gör antagligen världen säkrare, men vi kan samtidigt se fram emot två rivaliserande oljestater i regionen: båda med internationella ambitioner och båda ledda av extremister utan respekt för människovärdet.
Saudiarabien och Iran.
Vår svenska utrikesminister Margot Wallström har främst figurerat i media denna vecka för det dåliga omdöme hon visade när hon fixade lägenhet åt sig själv via fackförbundet Kommunal. Men för att ställa det upprörande fackpamperiet åt sidan ett tag finns det anledning att mot bakgrund av det som händer i Wien analysera förra årets stora Wallströmkontrovers igen:
Den om Saudiarabien.
Minns ni?
Den svenska utrikesministern hade kallat domen mot bloggaren Raif Badawi till tusen piskrapp och tio års fängelse för medeltida. Hennes öppna kritik av Saudiarabien skapade diplomatisk kris och fick landet att kalla hem sin ambassadör från Stockholm.
Internationellt hyllades Margot Wallström i hög grad, men här hemma i Sverige blev den samlade KREAB-högern vansinnig. Saudiarabien fick inte kallas för diktatur för Peje Emilsson har svenska friskolor där, därmed är landet definitionsmässigt en demokrati.
Eller nåja. Den saudiska regimen ska i alla fall inte provoceras.
Ilskan som slog mot Wallström från direktörerna i näringslivet och vapenlobbyisterna var slående: Ge oss Carl Bildt tillbaka! Wallström beskrevs som en bimbo, en person så förblindad av naiv idealism och frånvaro av förmåga att förstå världen att hon i princip var politiskt efterbliven.
Framför allt begrep hon inte verkligheten: att Saudiarabiens internationella ställning och ekonomiska makt gjorde det till något förfärligt korkat att kritisera landet.
Oavsett hur angeläget detta må vara. Hur kunde Margot Wallström inte veta bättre?
Låt oss gå tillbaka till de argumenten så här tio månader senare.
I förra veckans nummer av The Economist intervjuas Muhammad bin Salman, vice kronprins i Saudiarabien.
I princip hela intervjun handlar om Saudiarabiens ekonomiska problem och dess svagare internationella ställning. Oljepriset har kraschat, samtidigt har Saudiarabiens mäktiga allierade USA börjat dra sig tillbaka från Mellanöstern.
Och dessutom har amerikanerna alltså börjat närma sig Iran.
Muhammad bin Salman diskuterar den möjliga försäljningen av delar av det saudiska oljebolaget Aramco, samt sin förtjusning i nyliberala ekonomiska reformer. Om Saudiarabiens förföljelse av människor, den som enligt människorättsaktivister aldrig har varit värre, säger han inget.
Men fler människor har avrättats i Saudiarabien under det senaste året än under något av de senaste 20. Den andra januari dödade landet 47 personer på en enda dag. Enligt regimen för att de var skyldiga till terrorism.
En av de avrättade var den shiamuslimske ledaren Nimr al-Nimr.
Demonstranter i det shiamuslimska Iran satte då eld på den saudiska ambassaden. Saudiarabien bröt i protest sina diplomatiska relationer till Iran: En fullständigt livsfarlig utveckling i en redan brinnande region.
Men mindre än ett år efter att en samlad svensk näringslivselit i kör hånade Margot Wallström för att inte begripa någonting kan vi dock konstatera följande:
Det är knappast kontroversiellt att kalla Saudiarabien för medeltida. De brott mot mänskliga rättigheter som Wallström kritiserade har uppmärksammats allt vidare och de har blivit värre.
Samtidigt verkar den ekonomiska och världspolitiska analys som Wallströmhatarna såg som så självklar inte riktigt stämma längre.
Både Saudiarabiens ekonomiska och internationella makt minskar. The Economist antyder rentav att regimens dagar kan vara räknade.
Vad vet jag.
Men oavsett vad man tycker om Wallström kan det finnas anledning att börja fundera på följande scenario: Tänk om hon faktiskt inte är en bimbo?
Tänk om hon faktiskt vet vad hon håller på med?
Hon kanske inte är en av världens främsta globala tänkare som prestigemagasinet Foreign Policy nyligen utnämnde henne till. Hon kanske inte alltid har rätt. Men tänk om hon faktiskt är en utrikesminister som gör analyser av världsläget och sedan agerar på dem?
Hon råkar bara vara en utrikesminister som ser utrikesdepartementet som något annat än en förlängning av den svenska handelskammaren.
Och vad är det egentligen för fel på det?
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.