Marianne, 69, ringde mitt i helvetesveckan
25 DECEMBER 2013. Ideologi
Förra veckan ringde en mycket vänlig men arg dam. Veckan före jul, helvetesveckan.
Jag måste uppriktigt säga att jag inte ens vanligtvis tycker om att bli uppringd, trots att jag inte får säga så om det viktigaste, det enda faktiskt, en skribent har: läsarna.
Liksom många andra har jag ett jäktigt arbete, men när dessutom samtalet kombineras med julföreberedelser, förhandsproduceringar, julbord (inställt), glöggvimmel (inställt), kräksjukdom (ej inställd) och förkylningar (ej inställda), blir ett samtal från en mycket vänlig men arg dam direkt explosivt för hjärnan.
Aghh! Minst tio dyrbara minuter kommer att försvinna! Och jag kommer inte kunna göra någonting för henne, det vet jag redan efter fem sekunder.
Jag är bara skribent och hon är ingen nyhet.
Det finns hundratusentals personer som Marianne, 69, i Gävle. Hon har jobbat i ett låglöneyrke hela livet och nu hankar hon sig fram på en klen pension. Dessutom är hon sjuk, inte allvarligt eller dödligt men tillräckligt sjuk för att hon ofta måste besöka vården och köpa mediciner.
– Det är dyrt att vara sjuk. Och jag måste betala mer i skatt än de som arbetar och tjänar lika mycket. Du måste skriva om hur pensionärer har det här i landet, säger Marianne.
Ja. Det måste jag. Och jag måste skriva mer om rasismen, om feminismen, om barnfattigdomen, om arbetslösheten, om skolan, om vården, om bostadsbristen, om miljön, om helt vanliga familjer som har ångest inför julen eftersom de inte har råd att ge sina barn lika fina julklappar som skolkamraternas föräldrar. Jag måste skriva mer om cancervården. Jag måste skriva mer om läkare som misshandlas av Hälso- och sjukvårdsnämnden. Jag måste skriva mer om sjukskrivna som har ett helsicke med Försäkringskassan eller med sitt privata sjukförsäkringsbolag.
Har jag glöm några samtal eller mejl jag fått den senaste månaden? Ja, givetvis.
– Nu ska Gefle Dagblad höja priset med 40 kronor i månaden för att jag ska få tillgång till digitala tjänster. Men jag vill bara ha papperstidningen. Jag har varken internet eller en mobiltelefon som det går att surfa på, säger Marianne.
Sedan måste jag avsluta samtalet för jag ska in i en tv-studio och spela in ett underhållningsprogram med Kristian Luuk och Jenny Strömstedt. Marianne avslutar med att tacka mig för mina krönikor, hon är mycket vänlig.
Men jag kan inget göra. Jag förstår varför Gefle Dagblad höjer priset till 269 kronor i månaden för papperstidning och bara erbjuder billigare alternativ för enbart digitalt innehåll. Papper och distribution är dyrt och mediebranschen befinner sig i kris.
Man kan tycka att Mittmedia, mediekoncernen som äger Gefle Dagblad, skulle vara gentil och erbjuda just pensionärer, som ofta inte är särskilt uppkopplade, tillgång till en prenumeration på enbart papperstidningen till det gamla priset.
Men kapitalismen är inte gentil. Den tar inte samhällsansvar. Kapitalismen tänker på sina aktieägare, i bästa fall på sina anställda. Om jag skrev att vinstdrivna företag borde vara gulliga mot pensionärer skulle jag framstå som en galen hippie.
Och man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att förstå att höjda pensioner – eller om regeringens alla jobbskattesänkningar även skulle börja gälla de halta, lytta och gamla – skulle ge ett enormt hål i statskassan. Pensionärerna blir allt flera eftersom vi lever allt längre, det är därför som pensionsåldern successivt måste höjas.
Jag kan inget göra för Marianne. Jag kan bara hålla med henne om att det är förjävligt.
Det är så mycket som är förjävligt. Och det finns inga enkla lösningar. Det ena hänger alltid ihop med det andra, varje detalj är sammanbunden med andra detaljer, ingenting är självklart eller svartvitt.
Säger jag att allt är kört? Nej, verkligen inte.
Svaret är ideologi. Svaret är politik, grovhuggen politik: ideologi. Grunden vi röstar fram och sedan står på.
Det finns en sida av politiken som traditionellt tror på ökad ojämlikhet, ökad privatisering och ökad kapitalism. Och sedan finns en motsatt sida. Även om dessa sidor närmat sig varandra finns det fortfarande tydliga skillnader. Det finns en sida att välja.
Jag väljer den sida som jag anser har de bästa verktygen för att göra livet bättre för Marianne i Gävle.