Kristersson ser kriget som ett politiskt spel
Försvarsbeslut fattas inte genom att banka i bordet
BRYSSEL Kyrkogården i Ixelles är gigantisk. Den ligger utkanten av centrala Bryssel, en av få gröna plättar på kartan över Belgiens huvudstad. Vid entrén sitter två små farbröder och röker i solen. Det är 15 grader ute och magnoliaträdens stora, rosa blommor har redan börjat falla av grenarna.
Längst in på kyrkogården står två soldater i grön ärgad koppar, vilandes mot varsitt gevär. De vaktar soldatkyrkogården. Här står rader av identiska gravstenar, enkla i sten med namn och plaketter som visar var de kom ifrån. De flesta är förstås belgiska, men här ligger också fransmän, italienare, några britter och enstaka ryssar.
Jag hamnar ofta här. På kyrkogården, för att den är det närmsta man kommer en park i min del av Bryssel. Vid soldatgravarna för att jag aldrig sett något liknande hemma.
De flesta dog i första världskriget. Alla de små flaggorna på gravstenarna tillhör länder som ingick i samma militära allians.
När vi läste om kriget i skolan fick vi lära oss att allianserna var det som gjorde att konflikten eskalerade till ett världskrig. En serbisk terrorist sköt tronarvingen i Österrike-Ungern i halsen och snart var hela världen indragen.
Jag vill tro att något sådant inte skulle hända idag. Men Europa är på helspänn. Skulle ett NATO-land i Baltikum uppleva en rysk attack lär de inte vänta med att blåsa i visselpipan. Och så är världen indragen igen.
Militära allianser kan förebygga attacker genom att öka deras kostnad. Men de gör också eventuella krig större och farligare.
Den svenska NATO-diskussionen är så självupptagen att jag skäms. I Agendas försvarsdebatt för ett par veckor sedan pratade partiernas ledare och representanter om ett eventuellt medlemskap i termer av vad Sverige kan kräva av andra länder. Samtidigt hördes inte ett knyst från NATO-ivrarna om Sveriges plikt att försvara andra medlemmar vid en attack.
Vi har ingen aning om hur världen kommer se ut i september. Men Ulf Kristersson vet vart han ska, han vet vad han vill ha. Han ska till Rosenbad och Sverige ska in i NATO. Det är ett vallöfte, oavsett hur liten övervikt hans majoritet har i riksdagen.
Ulf Kristersson behandlar NATO-frågan som ett politiskt spel. Men säkerhetspolitik handlar inte om att få igenom sin vilja till vilket pris som helst. Det är inte en tävling i att skrika högst, man bankar inte i bordet när det blir tråkigt. Man fattar inte beslut som rör hela Sveriges säkerhet utan att vara överens.
Senast Sverige var med i ett krig stjälpte man fortfarande ner de döda soldaterna i massgravar. Vi minns inte 1900-talet på samma sätt som länderna som deltog. Men krig handlar om människor. Sådant är lätt att glömma framför strålkastarna i tv-studion.