Städhjälp för 1,3 miljarder

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I går publicerade SCB 2010 års siffror för det ökända rut-avdraget. Unisona mediekällor kablade ut budskapet att avdraget är ”vanligast bland äldre” och det är förvisso sant.

Men SCB:s statistik visar att det finns en variabel som är tydligare än ålder, nämligen i vilka inkomstgrupper det nyttjas. I den rikaste fjärdelen är det nästan tio gånger så vanligt för hushållen att göra avdraget än i den fattigaste fjärdedelen. Det om något borde tala sitt tydliga språk.

Väger man sedan in att de med mycket pengar dessutom gör fler och större avdrag blir fördelningen ännu skevare.

Egentligen har den här frågan redan fått alldeles för mycket utrymme – se bara på valrörelsen. Men nu har kostnaderna svällt bortom alla rimliga proportioner. 2010 bekostade svenska skattebetalare städhjälp i hemmet till en kostnad av 1 340 miljoner kronor. Pengar som hade kunnat köpa städtjänster hos behövande, inte hos bemedlade. Eller något annat nyttigt.

Avdragets försvarare slår ifrån sig kritiken med två påståenden. Dels som konjunkturåtgärd – vi ska städa hos varandra tills lågkonjunkturen är över. Vilket borde falla på sin egen orimlighet. Och dels påstår man att motståndare ”ser ner” på de som jobbar i städbranschen.

Sådan logik gör Maud Olofssons förslag om statligt subventionerade hundpromenader helt rationella. Den öppnar också väldiga dammluckor, där ivriga bävrar på högerkanten i och för sig redan är och bänder. Rut och rot måste kompletteras med not, rit, ratt och fan och hans moster. Det är tydligen det enda sättet att försäkra sig om att man inte ”ser ner” på löntagarna.

I ett sådant läge kan vi bara vara säkra på en sak. Det kommer att kosta skattebetalarna bra mycket mer än 1 340 miljoner.