Hela världen har huvudet i sanden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Portugal, Spanien och södra Frankrike har under sommaren härjats av fruktansvärda skogsbränder. Torkan och starka vindar har förvärrat problemen. I förra veckan tvingades den portugisiska regeringen be EU om hjälp i kampen mot elden.
Samtidigt tvingas tusentals människor överge sina hem i Schweiz, Österrike och Tyskland efter våldsamma skyfall. Floder spränger sina vallar och stadskärnor översvämmas.
Ingen, allra minst forskare eller politiker, vill säga det rakt ut, men alla tänker det. Det är förändringen av klimatet vi ser. Den globala uppvärmningen, resultatet av de senaste århundradets utsläpp av växthusgaser i atmosfären.
Och även om enstaka extrema vädersituationer inte kan tas till intäkt för att klimatet verkligen förändras passar de in i mönstret.
Klart är att jordytan under det senaste århundradet blivit 0,6 grader varmare och att havsytan stigit med mellan en och två decimeter under samma tid.
Klart är också att stora områden runt om det norra halvklotet, där tjälen tidigare legat året om, nu tinar och förvandlas till sumpmark. Arter som till exempel fästingen vandrar norrut och aggressiva översvämningsmyggor blir vanligare medan fjällberoende arter trängs undan.
För tre år sedan kollapsade den 12?500 kvadratkilometer stora glaciären Larsen B i Antarktis. Nu i sommar kunde forskare slå fast att den legat där sedan den senaste istiden för 10 000 år sedan.
Listan på exempel skulle kunna bli hur lång som helst, men slutsatsen kan bara bli en. Klimatet förändras mycket snabbare än vad som kan förklaras med naturliga orsaker. Däremot stämmer utvecklingen med de modeller som försöker beräkna effekterna av allt mer växthusgaser i atmosfären.
Det är människan som startat växthuseffekten. Den slutsatsen drar också FN:s klimatpanel, som förutspår att temperaturen det närmaste århundradet kommer att stiga med mellan 1,4 och 5,8 grader.
Ändå vägrar till exempel den amerikanska regeringen att ens försöka minska utsläppen och industriintressen försöker övertyga oss om att allt är som det ska.
Det får mig att tänka på en händelse på 80-talet. Den miljöansvarige i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund, Komsomol, deltog i en konferens om miljöförstöringen. I följet ingick bland andra en av KGB:s lokala representanter i Sverige.
Efter ett par dagar bestämde sig den tämligen överårige ungkommunisten för att ta till orda i Sovjetstatens namn.
– tVi har tusentals forskare som arbetar med tiotusentals förslag, förklarade han.
Däremot hade Sovjetunionen inga miljöproblem.
De svenska miljöaktivisterna såg lite häpna ut. Flera hade ju med egna ögon sett skogsdöden och de ekologiska katastroferna. Men den sortens anmärkningar rubbade som sagt inte representanten för den sovjetiska ungdomen.
Eftersom det inte fanns några problem fanns det inget att diskutera.
Sedan dess har sovjetsystemet förpassats till historien, saknat av ingen. Dessvärre tycks det inte gälla viljan att stoppa huvudet i sanden inför annalkande miljökatastrofer.
Ingvar Persson