En finansminister som väntar på en krasch
Elisabeth Svantessons första budget som finansminister är en svältkur.
Samtidigt som ekonomin snubblar mot recession planerar staten att gå med 200 miljarder i överskott de närmaste åren.
En orsak till att regeringen håller hårt i pengarna är oviljan att elda på inflationen. Men det handlar också om att ta höjd för ett ännu värre scenario för svensk ekonomi.
”Historiens största baksmäll!” Missa inte CERVENKAS NYHETSBREV - signa upp dig här. Nytt brev på fredag (till din”En utmanande tid ligger framför oss”, kommenterade Elisabeth Svantesson i samband med att hon presenterade budgeten på tisdagen.
Det var dagens underdrift.
Regeringens egna prognoser talar sitt tydliga språk. För helåret 2022 spås inflationen, mätt som konsumentprisindex KPI, landa på 8,6 procent. 2023 tror finansdepartementet att den blir 8,3 procent för att sedan falla till 3 procent 2024 och 2,5 procent 2025.
Inflationen är en röta som effektivt tuggar i sig svensk ekonomi just nu. Den får nästan ett decenniums löneökningar att försvinna och urholkar budgeten för varje kommun och region över hela landet.
Någon större kompensation är det inte tal om. Regeringen räknar med att statens utgifter för 2022 blir 1 253 miljarder. Om de skulle räknas upp i samma takt som inflationen hade summan för 2025 landat på 1 430 miljarder. Regeringens förslag är 1 300 miljarder, en skillnad på 130 miljarder.
Sveriges kommuner och regioner SKR har pratat om att det behövs minst 20 miljarder i extra pengar för att parera kostnadsökningarna och undvika nedskärningar i välfärden. Regeringen skjuter till 6 miljarder.
I en lågkonjunktur brukar en regering normalt sett stötta ekonomin, nu spår Elisabeth Svantesson budgetöverskott på sammanlagt 200 miljarder mellan 2023 och 2025.
Det finns två förklaringar till den strama budgeten, där många av regeringens vallöften lyser med sin frånvaro. En som Elisabeth Svantesson lyfte fram är att regeringen inte vill bidra till att hålla upp inflationen och därmed motarbeta Riksbankens försök att tygla prisökningarna.
Det andra, och kanske viktigare, är en insikt om att det kan bli mycket värre.
I budgeten spår regeringen att svensk BNP sjunker med 0,4 procent nästa år för att sedan stiga med 2 procent 2024. Men i budgeten redogörs också för ett ”alternativt scenario” där BNP faller med hela 1,4 procent nästa år. Det skulle innebära en krasch snarare än en lågkonjunktur.
Därför föreslår regeringen en ökning av det så kallade utgiftstaket, som reglerar hur mycket pengar en regering kan göra av med utan att be riksdagen om särskilt tillstånd. Riksdagen har tidigare beslutat om ett tak på 1595 miljarder för 2024 och 1720 miljarder för 2025.
Regeringen vill att taket för dessa år höjs till 1745 respektive 1825 miljarder, en ordentlig ökning.
”De nya nivåerna säkerställer tillräckligt stora marginaler för att kunna hantera de ovanligt stora finanspolitiska risker som Sverige står inför”, som det står i budgeten.
Det nya föreslagna utgiftstaket för 2025 är hela 525 miljarder högre än vad regeringen tror att den kommer göra av med i sin egen prognos.
Med andra ord vill Elisabeth Svantesson ha en rejäl reserv om svensk ekonomi brakar ihop.
Vilka risker är det vi pratar om?
Det handlar förstås om de stora skulder som svenska hushåll och företag dragit på sig, inte minst fastighetsbolagen.
De som äger tillgångar, särskilt de som köpt dem för lånade pengar, har haft ett fantastiskt decennium bakom sig. Men det har också inneburit ett risktagande för ekonomin som helhet.
När svensk ekonomi nu genomgår en svacka är det tydligt vilka som drar det tyngsta lasset: vanliga löntagare som lever på att arbeta och som konsumerar upp merparten av sina inkomster.
Det som räddar statens finanser de kommande åren är nämligen stigande skatter på arbete och på konsumtion.
Samtidigt som människor får mindre pengar att röra sig med, reallönerna spås sjunka med 10 procent mellan 2022 och 2025, kommer statens skatteintäkter på arbete öka med 188 miljarder och på konsumtion med 100 miljarder. Det är en automatisk effekt av inflationen.
Däremot kommer kapitalskatter på hushåll sjunka med 1 miljard under samma period. Samtidigt kommer kostnaden för ränteavdraget att öka snabbt, med 12 miljarder kronor för varje procentenhet i högre boräntor – bortåt 35 miljarder för 2023.
Skatter på arbete och på konsumtion stod 2021 för totalt 85 procent av de intäkter som finansierar välfärden medan kapitalskatter för människor som äger olika former av tillgångar uppgick till 4,5 procent.
2025 kommer dessa siffror vara 86 respektive 3 procent.
Det är en ekvation som, förr eller senare, kan komma att utlösa en svekdebatt.