Bruksanda kan vara det finaste ordet som finns
Uppdaterad 2021-04-25 | Publicerad 2021-04-24
BORLÄNGE. Bruksorter är ett problem, bruksandan kvävande och konservativ och tillhör gårdagen.
Så brukar det låta i debatten om företag och framtiden men säg inte det till Patrik Aronsson, säg inte det till hans 439 arbetskamrater som nu mister jobbet på pappersbruket i Kvarnsveden i Borlänge.
Patrik har varit på KP i 34 år, de säger inte bruket, de säger KP för säger man bruket kan man lika gärna avse stålverket som är Borlänges andra bruk och andra stora privata arbetsgivare.
Nu ska det ena bort. Kvarnsvedens pappersbruk blir historia efter 123 år – 123 år av arbete och slit, arbete och glädje, arbete och ökad välstånd – arbete! – det är ett faktum även om MBL-förhandlingarna inte börjar förrän klockan 09.30 på måndag. Är 54-årige Patrik en relik från ett försvinnande Sverige? Och hans arbetskamrater? Genomsnittsåldern bland de kollektivanställda på KP är just 54 år, hög ålder i ett land som betraktar ungdom som moralisk egenskap och människor över 50 som en belastning.
Media skickar ut sina reportageteam. Politiker beklagar. Ännu en bit av det gamla Sverige försvinner. De två pappersmaskinerna är redan ett slags industriell sophög trots att den ena invigdes så sent som 2005 och kostade fyra och en halv miljarder kronor. Den andra invigdes 1969, ett vänligt monster, en trotjänare som skapat rikedom och lycka.
100 meter långa är maskinerna som fortfarande tar in massa i ena änden och föder papper i den andra. De är tekniska underverk som det tar åratal att lära sig behärska. Den som sköter maskinen kallas förare, inget annat.
Om några år är fabriksområdet där de två bruna hangarerna dominerar nejden en plats dit ruinturister åker för att fotografera.
Allt detta kan man se.
Vad man inte kan se är människornas inre.
Attityden har förändrats
Det går så fort. Det är länge sedan dagstidningarna köpte papper härifrån; de är ju numera digitala. Det är ett bra tag sedan nedgången började även för glanspapper för magasin och reklam; Ikea har slutat med tryckta kataloger.
Patrik Aronssons tid på KP har också gått fort. 34 år. Han är inte ovanlig. 20-30 år är det normala. Den som varit tio år i företaget är fortfarande nybörjare. Det krävs många arbetspass för att lära sig köra pappersmaskin, minst två år innan man kan sköta den själv, tjockleken på pappret, kemikalierna, sammansättning och tidpunkt för tillsättning, de olika kvaliteterna på pappersmassan: man blir aldrig fullärd.
Det har alltid varit roligt att gå till jobbet, säger Patrik. Omväxlande. Ingen dag den andra lik. Fin gemenskap. Bra betalt, för dem som arbetar skift, nästan 40 000 i månaden för maskinförarna.
Och tryggt.
Det har folk alltid sagt. Jobbar du på Domnarvet? Jobbar du på KP? Då tjänar du pengar och har ett säkert jobb.
Bortanför KP och nog bortanför Borlänge och antagligen bortanför Dalarna förändrades attityden till sådana jobb under de 34 år Patrik Aronsson arbetade nätter vid maskinen, under de 34 år han tryckte på knappar och vred på spakar och skämtade med kamraterna och såg miljoner ton papper skeppas till hela världen, under de 23 år han på fritiden spelade högerback i Islingby IK, de 16 år han var fotbollstränare och de fem år han var materialare i hockeyklubben, under de år då han tog över morföräldrarnas hus i Gylle och gjorde det till ett hem för sig, sin fru och sina två barn.
Hans två bröder arbetar också på KP. De levde i ett eget litet universum med sina arbetskamrater, vänner och släktingar.
Ett tryggt liv.
Ställde om till Just in time
Långt bortanför detta universum blev just ordet trygghet ett som allt oftare yttrades med förakt, det användes till sist som en diagnos på sjukligt beroende: trygghetsnarkoman.
De förändrade tiderna kunde man se även på KP. Det blev med åren ett hårdare klimat när affärerna gick sämre. Produktionen skulle ske med minutprecision. Stora Enso hade haft lager över hela världen men lagerlokalerna och personalen kostade för mycket så man la om produktionen och tillverkade precis så mycket papper som man den dagen, den timmen, den minuten kunde skicka ut till lastbilarna och raka vägen till kunderna. Just in time.
Man la ner två av fyra pappersmaskiner och färre anställda skulle utföra fler uppgifter. Det tär att arbeta på ett företag som befinner sig i ständig nedan. Patrik säger att ärligt talat har den största glädjen de senaste tio åren varit arbetskamraterna, inte arbetsplatsen i sig.
Ändå har han aldrig funderat på att sluta. Det har inte funnits något skäl. Han har haft ett långt och intensivt förhållande med KP och har aldrig tänkt att det skulle ta slut förrän han själv begärde skilsmässa. Han funderade på att gå vid 63 års ålder. Det sliter att arbeta skift. Patrik har aldrig haft problem med sömnen men han har hört kamrater som kommer hem efter nattjobb och somnar sju och vaknar tio. En sådan tillvaro bryter ner. Han hoppades att han inte skulle hamna där.
Nu vet han att han inte gör det. Men det blev inte som han hoppades.
Nej, det är fel att skriva så.
Patrik Aronsson hoppas fortfarande. MBL-förhandlingarna börjar 09.30 på måndag. Patrik är vice ordförande i Pappers avdelning 50 och ska sitta med vid bordet. De kanske kan förmå företaget att hålla ut ett tag till. De har ju börjat med tillverkning av papper till matförpackningar. Men säljarna har inte fått ut matpappret till kunderna under coronan. Det borde ligga i Storas intresse att försöka ett tag till. Arbetarna har ju i alla år gett sina kroppar och själar till bolaget. De har anpassat sig och lärt sig nya produktionsmetoder och tagit på sig fler arbetsuppgifter.
De har ställt upp. Nu hoppas Patrik att företaget ställer upp på dem.
Det vore roligt att se hur det går för matpappret säger han.
Han förstår att ingen kan driva ett företag med förlust.
Men ett tag till.
Det kan vända.
Vi måste rädda vad som räddas kan, säger han. Kanske kan vi få någon annan verksamhet hit.
Prioriteras inte av Arbetsförmedlingen
Allt detta kan man se utifrån. Precis som man kan se hur samhället runt KP förändrats. För några år sedan hade Arbetsförmedlingens personal dånat ut till den nedläggningshotade fabriken och hållit möten och informerat och erbjudit hjälp. Det kanske inte alltid var effektivt men det var en utsträckt hand.
Nu har även Arbetsförmedlingen gått över till ett slags Just in Time. Den statliga myndighetens lokal på Borganäsvägen där det så sent som förra våren stod arbetsförmedlare och där det fanns arbetssökande är tom. Stolar är staplade på varandra. Datorstationer bortforslade. Två papperskorgar på ett bord.
Arbetsförmedlingen ska inte längre prioritera kollektivanställda och tjänstemän på ett pappersbruk som borde klara av att hitta ny försörjning själva. Arbetsförmedlingen ska ägna sig åt långtidsarbetslösa och nyanlända. Patrik Aronsson och hans kamrater får gå in på nätet och lära sig mer om den nya världen. En representant för Arbetsförmedlingen skickar mig en länk som visar aktuella webbinarier: Experternas bästa jobbsökartips, Stick ut med dina ansökningshandlingar, Arbetsprövning blev anställning som frukostvärdinna.
Det är möjligt att detta är lika effektivt eller ineffektivt som den gamla arbetsförmedlingen.
Det är heller inte så att Borlänge går under med en fabriksnedläggning. När Patrik började på KP var där 1200 anställda. Nu är de 440. De felande 760 arbetstillfällena betyder inte att 760 sysslolösa individer irrar omkring i stadskärnan.
Nya småföretag har tillkommit. Nya jobb. Staden har växt, inte krympt. Det finns tre gånger så många IT-konsulter som pappersarbetare i Borlänge, säger kommunalrådet Jan Bohman, en fryntlig karl, socialdemokrat, han har varit ombudsman och politiker längre än Patrik Aronsson varit på KP.
Bohman verkar inte särskilt orolig. KP:s duktiga arbetare och tjänstemän kan hitta ny försörjning. Vi är underdogen som alltid rest oss, säger Bohman. Vi har fått slåss för allt.
Men Arbetsförmedlingens webbinarium och kommunalrådets optimism kan inte ersätta det omätbara tillstånd som Patrik Aronsson talar om när han talar om arbetskamraterna och när han säger att han strax ska ge sig ut i fabriken, inte för att han har något nytt att berätta men för att arbetskamraterna behöver prata med honom och han med dem.
”Det är inte med glädje...”
Bortom all rationalitet med Just in Time och att lägga ner en maskin som nyss kostade fyra och en halv miljarder, trots rationaliteten i att låta arbetsförmedlingens lokal stå tom, lika tom som maskinhallen på KP snart blir, finns det omistliga värde som alla känner och ingen kan mäta, det som Patrik Aronsson på tisdagsmorgonen såg försvinna när han som facklig förtroendeman kallades till information hos företagsledningen. Det är inte med glädje... sa koncernchefen Annica Bresky ... vi planerar ...
Det var tyst i rummet. Koncernchefen talade. Hennes röst var tjock. Patrik hörde inte vad hon sa. Det kändes som om han föll. Han föll och det var svart framför ögonen på honom.
Nästa morgon vaknade han halv fem. Han låg kvar i sängen och försökte tänka på framtiden. Vad ska han ta sig till? Om förhandlingarna inte lyckas?
Han kom inte på något. Han försökte se framåt men kom inte på något. Han steg upp och klädde på sig och körde ner till KP för att prata med kollegerna. Han kör en Volvo. Den är också en symbol för tryggheten. Som morföräldrarnas villa och familjen och träningen och KP och kamraterna.
Vi ser oss inte som omoderna, säger Patrik Aronsson. Vi är stolta över bruksandan, vi är stolta över KP-andan. Vi är stolta över våra jobb.
Sedan går han in till fabriken igen.