”Syster Håkan var mycket professionell”

Daniel Pernikliski hoppas att vi lär oss att ett jobb är ett jobb och inte ett kön

helskärm

Vid ett tillfälle när jag gick i skolan och var i färd med att förbereda mig för något bullrigt arbete, råkade jag stoppa in en öronpropp lite väl långt in i örat.

När jag försökte få ut den åkte den bara längre och längre in.

Till slut kunde man inte ens se proppen längre och en viss panik spred sig i kroppen.

Det var en föga tröst att dämpningen av allt ljud, vilket måste betraktas som en öronpropps främsta syfte, blev bättre och bättre ju längre in mot huvudets centrum proppen färdades.

”Hur ska man någonsin lyckas få ut den här”, tänkte jag, övertygad om att den hade trillat in i hjärnan vid det laget.

”Du får gå till syster” sa min lärare.

Väl inne på expeditionen till skolans sjukavdelning blev jag ombedd att knacka på hos syster Håkan.

Övertygad om att min tillfälliga dövhet hade fått mig att höra fel, blev jag uppriktigt förvånad när det faktiskt stod ”syster Håkan” på dörren.

Förvånad och misstänksam.

Men syster Håkan visade sig vara både professionell och omhändertagande och med van hand pillade han ut proppen från mitt döva öra, samtidigt som han försäkrade mig om att allt skulle bli bra.

Vissa traditioner är tydligare än andra, men väldigt många yrken är starkt förknippade med kön.

Jag tror att jag aldrig tidigare hade reflekterat över att en sjuksyster över huvud taget kunde vara en man – att det liksom ingick i yrket att vara kvinna.

Om tjugo år kanske vi tänker annorlunda, därför att ojämnvikten mellan hur många kvinnor respektive män som läser vidare på universitetsnivå har gjort att kvinnorna kommer att dominera många av de yrken som länge varit ”manliga”.

Förhoppningsvis jämnar det ut sig och leder till att vi lär oss att ett jobb är ett jobb och inte ett kön – så att vi inte bara byter namn från syster till bror.