Tio frågor: Det handlar pensionsdebatten om
Publicerad 2021-06-27
Det svenska pensionssystemet är byggt för att klara kriser och för att inte belasta statskassan.
Ur det perspektivet är det förträffligt.
Men samtidigt börjar flera problem med konstruktionen bli uppenbara.
Här är tio av de mest kritiserade aspekterna med det svenska pensionssystemet.
Det ger för låga pensioner. När dagens pensionssystem sjösattes för drygt 20 år sedan var målet att det skulle ge drygt 60 procent av slutlönen. Tillsammans med tjänstepension skulle det ge en total pension på ungefär 70 procent av slutlönen. Sedan dess har de siffrorna sjunkit stadigt. I dag ger den allmänna pensionen ungefär 50 procent av slutlönen och för årskullarna födda på 1980-talet beräknas den siffran bli ungefär 40 procent. På sikt riskerar den allmänna pensionen reduceras till ett grundskydd.
Respektavståndet krymper. Urholkningen av den allmänna pensionen i kombination med flera höjningar av grundskyddet (bostadstillägg och garantipension) har medfört att skillnaden numera är mycket liten mellan fullt grundskydd och de lägsta inkomstbaserade pensionerna. Skillnaden brukar kallas respektavstånd. Numera är det först vid löner över 35 000 kronor som respektavståndet överstiger 1 000 kronor. I vissa yrkesgrupper med låga löner kommer pensionen till och med att bli lägre än det fulla grundskyddet.
Det slår hårt mot dem med slitsamma jobb. Inom LO-kollektivet är den genomsnittliga pensionsåldern 63,8 år. För många byggjobbare, undersköterskor och med tunga jobb är det fysiskt omöjligt fortsätta jobba till 65, än mindre till 66, 67 eller 68. För den som går i pension före 65-årsdagen på grund av kroppen inte längre klarar jobbet innebär det en livslång sänkning av pensionen. Varje års pensionsuttag före 65-minskar pensionen med fem–sex procent. Omvänt ökar pensionen med sex till elva procent för varje arbetsår efter 65.
Det kräver längre arbetsliv än folk vill ha. Det har gjorts en rad undersökningar om hur länge människor vill arbeta. De flesta ger ungefär samma bild som den studie som gjordes av Pensionsmyndigheten 2018: Två av tre, 66 procent, vill sluta vid 65 eller tidigare. Endast en av tre vill jobba efter 65-årsdagen. Men utvecklingen när det gäller pensionsåldrarna går åt andra hållet. Åldersgränserna har redan höjts ett år och fler höjningar kommer. Från och med 2026 kommer åldersgränserna i pensionssystemet att kopplas till en riktålder, i sin tur kopplad till den beräknade livslängden. För personer födda på 1980-talet kommer det innebära att den lägsta pensionsåldern blir 67 år.
Den enskilde drabbas av ekonomiska och demografiska variationer. Pensionssystemet är konstruerat för att utgifterna aldrig ska överstiga intäkterna. Därför finns mekanismer kopplade till livslängd och samhällsekonomin. När samhällsekonomin går dåligt slår bromsen till automatiskt och sänker pensionerna. När livslängden ökar kommer pensionerna automatiskt att bli mindre. Det är bra för statsfinanserna, men det drabbar medborgarna hårt. Hittills har pensionärerna fått betala priset i form av sänkta pensioner. I framtiden får de ännu yrkesverksamma betala i form av allt längre yrkesliv.
Systemet är underfinansierat. Åtminstone för att vi ska kunna fortsätta gå i pension vid 65 med 60 procent av lönen i allmän pension. Den ökande livslängden gör att pensionerna måste räcka 25 procent längre idag än för 20 år sedan. Dessutom kommer det in mindre pengar i systemet än det var tänkt från början. Ursprungligen var det tänkt att 18,5 procent av inkomsten skulle gå till den allmänna pensionen. Men eftersom den pensionsgrundande inkomsten beräknas på inkomsten efter avdrag för en pensionsavgift på sju procent har avgiften i praktiken kommit att bli 17,21 procent.
En växande del av pensionerna är skattefinansierad. Den allmänna pensionen är i huvudsak självständig och fristående från statsbudgeten. Men grundskyddet, garantipensionen och bostadstillägget finansieras med skattemedel. Och de kostnaderna har ökat rejält och beräknas öka ännu mer i framtiden. Enligt beräkningar från Pensionsmyndigheten kan kostnaderna komma att fördubblas fram till 2060 på som en konsekvens av migrationen.
Tjänstepensionen är orättvis. I takt med att inkomstpensionen urholkas ökar tjänstepensionens andel av den totala pensionen. I dag är det i genomsnitt 25 procent av den totala pensionen. Nio av tio av löntagarna har avtalspension, alltså en kollektivavtalad tjänstepension. Normalt avsätts 4,5 procent av lönen till tjänstepensionen. Men villkoren skiljer sig en hel del mellan olika avtalsområden, det gäller både förvaltning och avsättningar. Inom vissa avtalsområden är avsättningarna betydligt högre, i några fall runt nio procent. Och ungefär en av tio saknar tjänstepension helt.
Systemet är svåröverskådligt. När det lanserades utlovades raka rör mellan livsinkomst och pensionen. Inkomsten skulle vara avgörande för pensionens storlek och det skulle löna sig att arbeta. Men i dag är det inte längre så enkelt. 1,5 miljoner låginkomsttagare kommer att få det nya inkomstpensionstillägget, och 290 000 pensionärer får bostadstillägg. Tilläggen är välbehövliga tillskott för dem med lägst pensioner, men de anses även göra systemet svåröverskådligt och svårberäknat.
Kvinnor får lägre pension än män. Det är visserligen i huvudsak resultatet av att de har lägre livsinkomster än männen. Pensionssystemet är till och med konstruerat för att ha en utjämnande effekt, bland annat genom det könsneutrala delningstalet som innebär att kvinnors längre livslängd inte ger dem lägre pension. Ändå mindre skiljer det i genomsnitt nästan 3 000 kronor mellan mäns och kvinnors allmänna pensioner. Skillnaden är störst för de äldsta pensionärerna. För de yngsta pensionärerna, 62–64 år, är skillnaden 2 002 kronor.