För obekvämt för Hollywood
Fredrik Virtanen om nöjesvärlden
”The hurt locker” fick för många Oscars 2010.
Kathryn Bigelows nya, bättre film ”Zero dark thirty” kommer att lyckas sämre.
Den är inte politiskt korrekt i Hollywood.
Att Kathryn Bigelow inte Oscarsnominerades som regissör i år kan bara bero på en sak:
Att hennes högeffektiva thriller ”Zero dark thirty” säger en sak som Hollywoods alla liberaler och demokrater (vänstern i amerikansk mening) inte vill höra:
Att tortyr av krigsfångar bidrog till att USA:s fiende nummer ett Usama bin Ladin kunde hittas och dödas den 2 maj 2011.
Liberaler i USA är illblå i ansiktet av detta påstående. Bigelow har faktiskt jämförts med Adolf Hitlers propagandafilmare Leni Riefenstahl.
Man hänvisar till forskning som säger att tortyr inte fungerar och verkar i en häpnadsväckande naivitet därmed tro att USA:s militär inte använder tortyr i skarpa lägen.
Dessa personer tror kanske inte heller på alla rapporter om att fångar som USA vill ha torterade på information plötsligt lånas ut till Pakistans säkerhetstjänst.
Eller så handlar det om missriktad patriotism eller ännu värre: Oförstånd att begripa att konst måste få vara obekväm – även på fel sätt. Hollywood hade älskat om Bigelow gjort en film om hur tortyr misslyckas, eftersom det ofta leder till att folk säger vadsomhelst för att slippa plågas mer.
Men nu lyckades tortyren, enligt Bigelow och manusförfattaren Mark Boal som hänvisar till grundmurade källor. Hon klippte dessutom bort betydligt grövre tortyrscener.
Filmen är enastående. Bättre än den bra ”The hurt locker” – som lika oväntat som orimligt fick sex Oscars, däribland de allra tyngsta för film, regi och manus. Detta år 2010 i konkurrens med bland andra Quentin Tarantinos ”Inglorious basterds”, James Camerons ”Avatar” och ”Up in the air” med George Clooney. Någon av dem borde fått något tungt pris, kan man tycka.
Men med ”The hurt locker” hade Bigelow i stället fördel av att säga exakt det som Hollywood ville höra när hon utforskade hur soldater påverkas av krig. Temat lånade hon från krigskorrespondenten Chris Hedges bok ”Krig är en kraft som ger oss mening”. I början av filmen visas citatet ”Tillströmningen av striden är ett potent och ofta dödligt missbruk, för krig är en drog”.
Krig som knark! Perfekt, febrade Hollywood.
Nu har Bigelow motsvarande nackdel. ”Zero dark thirty” kommer inte vinna bästa film eller bästa manus heller den 24 februari – och visst, på något vis jämnar Bigelows prisskörd därmed ut sig.
Men att Oscars, världen mest berömda pris för konst, agerar politisk polis är inte bara antiintellektuellt, det är direkt farligt. Världen är inte Disneyland och ska inte heller behöva porträtteras som Disneyland.
Veckans...
BABE. Yohio. Om jag varit döv hade jag älskat hans finallåt ”Heartbreak hotel”.
ÅNGEST-TV. ”Skavlan”, SVT1, med föräldra-gurun Anna Wahlgren som gäst. Vägrade ge dottern Felicia Feldt rätt i något av allt hat hon spytt mot mamma, tvärtom är dottern en ”krypskytt”. Obehagligare tv har sällan skådats. Kanske stämmer det, kanske inte. Ingen vet. Det enda vi vet är att om man tjänar en hacka på sina barn så har de rätt att ge sin version som vuxna. Något att tänka på för många bloggare.
TV. ”House of cards”, jättesatsning av det nya streaming-tv-bolaget Netflix. Bygger på en BBC-serie, är regisserad av självaste David Fincher och har Kevin Spacey i huvudrollen som hänsynslöst politiskt toppdjur i Wahington, DC. Fantastiskt delikat tv-serie, suverän, som ett cyniskt ”Vita huset”. Hela första säsongen lades upp på en enda gång på Netflix den 1 februari. Kanske är det framtiden.
LÅT. ”Oh my lord”, Steve Mason. Popgospel!
FILM. ”Zero dark thirty” av snillet Kathryn Bigelow. Om en agents maniska fixering vid att hitta Usama bin Ladin. Se krönika.
BARNPROGRAM. ”Melodifestivalen”, SVT, ska vara familjeunderhållning. Med Gina Dirawi och Danny Saucedo blir det barnprogram, som helg-underhållning på TV4. Inte bra. Om låtarna är för barn, och sketcherna är för barn, borde program-ledarna ha förmågan att stå för en smula vuxen -finess.