Svårslagen och brutal skrattfest
Publicerad 2013-03-24
Få förutom Louis CK kan dra så onda skämt utan att förlora sin värme
Det finns svackor.
100 minuter med en man och en mikrofon är lång tid.
Men det mesta är en svårslagen uppvisning.
Få, om ens någon, kan dra lika ondskefulla skämt utan att showen förlorar sin värme.
Egentligen tävlar Louis CK bara mot sig själv.
Förväntningarna när den, med all rätt, omåttligt hyllade amerikanska komikern lufsar fram på scenen är orimliga.
Han ska helst överträffa otaliga Youtube-klipp, en ändlös svit av briljanta framträdanden på pratshower med Conan och Fallon och Letterman och sin egen tv-serie ”Louie”.
Det är omöjligt.
I dag står nästan det ursprungliga levebrödet, ståuppkomiken, i skuggan av ”Louie”, som i sin tur växer och blir starkare för varje säsong. Med tanke på det hårda ”gör det själv”-schemat är den utvecklingen kanske oundviklig.
Expert på ”fuck”
Ingen kan säga ”fuck” som Louis CK. Hans ständiga variationer på svärordet får snart en egen utställning på Museum Of Modern Arts i New York. Han är om möjligt ännu bättre på att, med några snabba handrörelser, få simpel onani att bli världens roligaste ämne.
Och varje gång Louis CK spelar stenad förtjänar han en Oscar.
Tunga punchlines
Men ibland känns själva innehållet ordinärt och rutinmässigt. Det blir minst ett skämt för mycket om skröpliga tanter. Och två om djur.
Samtidigt är invändningarna futtiga.
Många komiker hade varit nöjda om de lyckats framföra tio minuter med samma höga densitet av kul som Louis CK. Kanske en orättvis jämförelse, men en av hans punchlines väger ofta tyngre än tjugo stycken i ”Parlamentet”.
Louis CK är som bäst när han lämnar sociala vardagstabun och gapflabben om tuttar och börjar rota runt i mörkare hörn hos sig själv och publiken. De brutala skämten om åldrande, barn, positivt jävla tänkande, att skilsmässor kan vara livets salt och västvärldens ruttna moral slår hårdast.
Bakom garven lurar lömska insikter som tvingar fram eftertanke och obehagliga reflektioner.
Enkelt men effektivt
Mot slutet delar Louis CK upp sina tankar i goda (”Of course...”) och onda (”But maybe...” . När han påstår att slaveriet kanske hade sina fördelar ändå drar hela Globen efter andan. Louis replikerar blixtsnabbt:
– Ok, nu passar det att reagera. För några minuter sedan flabbade ni glatt åt att det kanske finns vissa poänger i att barn med nötallergi dör. Vad är det för fel på er?
Det enkla men effektiva tankeexperimentet landar i att folk gladeligen använder smartphones för att posta skit på nätet medan de sitter och skiter.
Trots att telefonerna har tillverkats i fabriker med vidriga arbetsförhållanden.
En absurd sanning som inte går att försvara.
Man kan, hjälplöst nog, bara skratta.
Louis CK
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 10 000. Längd: 100 minuter. Bäst: Den gamla damen som spolar ner hunden i toaletten och rutinen om onda tankar om nötallergiker och slaveri mot slutet är, på helt olika vis, geniala. Plus garvfesten där reptilhjärnan krigar med förnuftet. Sämst: Att en komiker gestaltar skojiga djur blir i längden lite tröttsamt. Fråga: Vem kan prata i 100 minuter med samma flow?