”Det här är faktiskt helt obegripligt”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-08
Nöjesbladets Martin Söderström om Englands märkliga danstrend
De kallar det ”Donk”.
Markus Larsson – och jag – fattar ingenting.
Och det är precis det som är meningen.
Markus Larsson, Aftonbladets musikkrönikör, lutar sig över min axel. Jag tittar på Jamie Hedgesons dokumentär om Donk, en steroidpumpad hybrid av rave som sällan går upp ur sängen med mindre än 150 bpm i blodomloppet.
Skribenten från Kiruna suckar.
– Det här är faktiskt helt obegripligt. Housemusik kunde jag förstå, det hade fortfarande med melodier att göra, muttrar han och går sin väg.
Själv tänker jag på ”Jersey Shore”.
Fast tvärtom.
I MTV:s trashsåpa dansar guidosarna och guidetterna fistpump. Det innebär att de med godisshotsen rinnande nerför sina solariegrillade hakor försöker slå hål på luften ovanför sina huvuden då technomusiken de tillber ger dem alldeles extra mycket feeling.
Donk har samma effekt, fast en miljon ljusår därifrån. Både geografiskt och kulturellt.
Om ”Jersey Shore” är en underklassens bastardversion av stekarliv vid USA:s Atlantkust är donk den limsniffande landsortskusinen som snubblar över sina egna ben i kön till nattkebaben. Vi snackar steroidtankade, likbleka britter med tungorna blåa av WKD som dansar natten lång till den mest skruvade hardcorerave de kan hitta.
Och precis som andra avarter, må det vara fistpumpande guidos eller gabberpartyn i Rotterdam har det allt att göra med geografi.
Gång på gång berättar personerna i filmen för Jamie Hedgeson hur donk är mega i nordvästra England och hur det verkar lönlöst att försöka sprida den i resten av landet.
– Det funkar inte söderöver. De är nog för sofistikerade där, konstaterar en donkentusiast efter att en nattklubb i Burnley just exploderat när gruppen Blackout Crew uppträdde.
Det hade varit lätt att muttra om det socialt eftersatta norra England, om klass, droger och kriminalitet. Allt det där spelar säkert också in.
Men mer än kanske något annat handlar det om att ha något som är ens alldeles egna. Något som är världsomvälvande i Wigan och Bolton men som helt saknar mening överallt annars. Om att vara i centrum av något som resten av världen inte fattar ett dyft av. Om hur någon som DJ Bad Behaviour kan knåpa terrorhårda donkbeats i sitt tonårsrum och hyllas som en halvgud på bloggar och nattklubbar medan hans mamma lugnt lagar middag en våning ner.
Hon fattar förmodligen inte heller så mycket om donk.
Men det är också hela poängen.