Indie den nya gubbrocken
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Accelerator presenterar ett av sina allra roligaste program.
Men det som verkligen slår mig på den här festivalen är hur gammal indierocken har blivit.
Eller åtminstone dess publik. För där man i till exempel Hultsfred för varje år känner sig lite mer som en farsa på stan är årets Accelerator den stora festen för trettioplussare som fixat barnvakt och vill påminna sig om hur det var att vara indie.
En omtumlande insikt. Den sortens band som spelar på Accelerator är så gott som uteslutande finsmakarmusik, sån som får höga betyg i tidningarna och gärna beskrivs som innovativ och i takt med tiden.
Det nya och heta brukade höra till kidsen men att döma av de drygt 2 800 på plats på årets Accelerator är det 60- och 70-talisterna som har bäst koll på de hippaste banden.
Eller är det som brukar kallas indie på väg att bli den nya gubbrocken, allt medan ungdomarna fortsätter lyssnar på emo?
Hur som helst lyckas Accelerator åter väl med att plocka ihop det bästa av det mest omtalade.
Jag ser göteborgska El Perro del Mar bädda in Mälarsalen i 60-talsorkestrerat, tårfyllt hopp. Mycket vackert.
Jag ser amerikanska psykedeliamanglarna Brian Jonestown Massacre göra en sedvanligt vinglig spelning, där Anton Newcombe lyckas hålla sig hyfsat på mattan förutom när han förklarar hur mycket han, av oklar anledning, vill skjuta Jay-Z.
Jag noterar att även utan Antony Hegarty får Manhattan-hypen Hercules and Love Affair till ett småsexigt, retrofuturistiskt discosväng.
När jag lämnar Münchenbryggeriet känner jag mig tacksam för att det finns en festival i Sverige som tar rockens framtid på allvar.
Trots att det mest är tanter och farbröder som bryr sig.