Nej, alla arga läsare - jag är inte objektiv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Lektion 1 A för arga insändarskribenter:
Nej, jag är inte objektiv.
Jag jobbar som recensent och krönikör och såna är per definition subjektiva.
Det är ju egendomligt att man ska behöva predika sådana elementära fakta, men efter förra veckans MTV-krönika känns det nödvändigt.
Jag skrev en osedvanligt kort och i mitt eget tycke ganska hafsig kommentar till MTV-galan i Frankfurt i torsdags och jag var helt övertygad om att den skulle rinna förbi utan något som helst uppseende.
Men satan vilket liv det blev.
Mailburken bågnar fortfarande av meddelanden. Bortemot hundrafemtio mer eller mindre engagerade läsare har hört av sig och ungefär hälften av dem tycker att jag hade rätt (framförallt när jag påtalade det fullständigt absurda i att Blink 182 kan ta ett pris som årets rockband) – och den andra hälften tycker att jag är en komplett idiot som fattar just ingenting.
Det är helt okej. Man får ha synpunkter på vad jag skriver. Vad som stör mig är att så många den sista tiden klagat på min bristande objektivitet.
”Du som är journalist ska väl inte spy ur dig en massa åsikter”, skriver till exempel signaturen Ella, ”du ska vara objektiv och rapportera vad som händer”.
Nej.
Det är fullständigt galet. Du har blandat ihop begreppen, Ella.
Leif-Åke Josefsson, Oisin Cantwell och Tobias Lindner är objektiva. För de är reportrar och rapporterar sakligt och korrekt, utan att blanda in sina egna värderingar.
Men jag är recensent och krönikör och min uttalade uppgift – den jag anlitats och får betalt för – är att uttrycka åsikter om det jag ser och hör.
Samma uppdrag har Anders Paulrud på kulturredaktionen, Lasse Anrell på Sporten och Olle Svenning på ledarsidan.
Vi SKA tycka.
Sen är det upp till dig som läsare att avgöra om du håller med eller inte – och i vilken mån just du har någon nytta av tyckaren i fråga.
Debatt, kan det kallas – och det är väldigt bra (se där, en åsikt till...).
* * *
Ha det så kul med Thorbjörn Larsson. När han var chef här fick vi musikskribenter inte bevaka U2-premiärer i Las Vegas för vi skulle, hette det, inte vänja oss vid att åka till så roliga ställen.
* * *
Tar ett tag innan jag kommer på det, men de fantastiska sångövningarna i T.O.K:s ”Chi-chi man” påminner starkt om det man kunde höra på drömplattan Keith Richards gjorde med jamaikanska åldermännen i Wingless Angels.
* * *
Var ute i ogjort väder när jag påstod att singeldebuterande Emma Andersson utklassar Anders Lundin
Han har de facto bara spelat in barnskrivor och det var inte dem jag tänkte på. Blandade helt enkelt ihop honom med någon annan, oklart vem. Ber härmed Lundin om ursäkt.
Orsaker till extas