Hancock, 62, är yngre än nånsin
För 40 år sedan headhuntades Herbie Hancock av Miles Davis.
För 30 år sedan var han överjordiskt fonky.
För 20 år sedan tävlade han med Howard Jones om att ha störst berg av syntar.
Tiden rinner i väg, ändå känns 62-årige Herbie Hancock som en hungrig debutant.
För det första ser han - på framsidan av nya albumet "Future 2 future" - yngre än ut på sex, sju decennier.
För det andra andas hela det här projektet (som Herbie nämnt i intervjuer i några år nu och byggt upp förväntningarna) så mycket koll att man nästan får ont i magen.
På omslaget ser han fantastiskt cool ut i svagt färgade solglasögon, plastjacka från Issey Miyake och en vit, enkelt v-ringad t-shirt ritad av Oswald Boteng - en av skräddargatan Savile Rows (London) nyaste och allra hippaste designer.
Nej, ingenting har gjorts med vänster hand. Det gäller även musiken.
Du som inte kan tänka dig något annat än traditionell jazz kan sluta läsa här, för på "Future 2 future" blandar Herbie Hancock sina keyboards med house, drum & bass, världsmusik och - faktiskt - spoken word.
Bill Laswell är medproducent, precis som på 20 år gamla hiten "Rockit". I bandet lirar trummisarna Jack Dejohnette, Karsh Kale och Tony Williams, basisterna Charnett Moffett och Bill Laswell och saxofonisten Wayne Shorter.
Men de mest spännande namnen hittar du givetvis på gästlistan: technogiganten Carl Craig, Rob Swift, Chaka Khan, Manchester-mannen A guy called Gerald, GiGi och Grandmixer DXT. Bland andra.
Ingen kan vara säker, man jag tror att om Miles Davis fortfarande hade levat hade han gjort såna här plattor.
Det är bara modern jazz, men jag gillar det.
Pianisten Lasse Werner och basisten Kurt Lindgren är två av Sveriges jazzgiganter. De samarbetade som mest under sena 1950-talet och början av 1960-talet - en tid då den svenska jazzen tappade mark. Lindgren dog 1989 och Werner 1992, men på "Movin" in dance" är de albumaktuella igen.
Det är Roland Keijser (saxofon), Anders Nilsson (trumpet och flygelhorn), initiativtagaren Arne Forsén (piano), Tommy Skotte och Ulf Åkerhielm (bas) samt Gilbert Matthews (trummor) som hyllar de två med det här dubbelalbumet.
De sex lyckas nämligen riktigt bra med att tolka både Lasse Werners vackra musik och Kurt Lindgrens lite ruffigare.